Kära ätstörning,

Du älskar mig. Det vet jag. Under tiden vi lärt känna varandra så har jag tillslut lärt mig att älska dig också. Eller mina beteenden tyder på det, men mina känslor gentemot dig är inte alltid de trevligaste. Jag har vågat bli arg den senaste tiden, inte bara när det gäller dig, men när det gäller allting. Om saker inte har blivit som jag tänkt, eller att andra försöker bestämma över mitt öde, det har triggat mitt ilskna sätt utåt. På grund av dig så har jag alltid använt denna ilska för att svälta mig, eller kontrollera maten på något annat sätt. Jag har skurit mig för att få bort ångesten som kommer när jag äter. Nu gör jag inte det. Det finns i mina tankar, men jag har dig väldigt nära men ändå en bit bort. Jag trr att du alltid kommer finnas här och spöka, ligga latent i min kropp, som vårdpersonalen så fint säger. Jag vill inte det, men jag måste nog acceptera det. Och genom att tillslut acceptera det, kanske det blir lättare att må bättre. Och att må bättre i relation till dig, ja det är att äta så mycket jag vill. Om kroppen vill gå upp fem kilo, då gör den det. Min kropp är den som ska bestämma hur mycket jag behöver äta, inte något ångestdrivande, inte någon kraft som endast säger att allt är fel på mig. Om jag går ned, då är jag rädd för att jag ska gå upp. Om jag går upp så är det kaos också. Om jag står still - kaos. Allt är kaos och du har fått mig att hata min kropp vilken skepnad den än tar.

Jag sa till en sjuksköterska häromdagen att jag inte kände mig tillräckligt sjuk. Hon sa så fint att de flesta tänker så och att de inte känner sig värda hjälpen. Problemet är att det inte finns något som heter ”tillräckligt sjuk för att få hjälp”. Om man enligt dig, kära anorexi, är tillräckligt sjuk, ja då ligger jag under jorden. Våra kroppar kan inte väga extremt lite, och att hela tiden sträva nedåt (för första målet ändras ju hela tiden) dödar oss. Punkt slut. Du är en del av min historia, min nutid och troligtvis även min framtid. Men någonstans har jag försökt inse att jag kan kontrollera dig om jag tillåter mig själv det. Om jag verkligen ger allt i terapin och säger sanningen till hela vården. Då finns det en chans att du kan elimineras, eller i alla fall minska drastiskt.

Jag vill inte se dig som en fiende. Det sa psykologen till mig. Att skrika på ätstörningen har hittills inte fungerat. Kanske måste jag sätta mig en stund varje dag och konferera med dessa tankar för att komma framåt. För även om det känns som att jag har gått ned i vikt, så är jag rädd för att jag har gått upp eftersom vissa delar av kroppen inte har blivit tillräckligt granskade innan. Hör du hur sjukt det låter?

Återigen en inre monolog av skit som kom ur mig nu på onsdagseftermiddagen. Mitt i veckan har det redan blivit, och jag är fortfarande sjukskriven. Drygt en månad till. Just nu vill jag tillbaka till jobbet men jag vet att det är helt galet om jag skulle göra det nu också. Det skulle krascha allt jag byggt upp, och troligtvis skulle jag befinna mig på heldygnsvården förr eller senare. Jag är inte frisk, och det kommer jag inte vara när jag börjar jobba heller. Men jag vill må bättre, för bra - det mår jag inte nu.

Jag fick precis ringa pappa för att fråga om vi kunde äta ikväll, fick berätta att jag mådde dåligt. Han förstår att det är min kroppsångest, och den ökar självklart i början av Voxra-behandlingen. Det har hänt varje gång jag börjat. Min aptit minskar och då känns det onödigt att äta, även fast jag vet att det är just det jag måste göra ändå. De var de noga med att påpeka att jag måste hålla koll på dessa bieffekter, för de klingar inte fint med den problematik jag har.

Hursomhelst så har jag nu spenderat förmiddagen med att kontrollera min kropp från olika vinklar. Inklusive vinklar jag aldrig kollat förut, och ja, jag tar ju de värsta tänkbara och får panik. Nu märker jag att jag börjar komma åt fel håll igen.

Jag hoppas att ni får en fin dag, och förhoppningsvis så har ni hoppat direkt till den sista meningen.
Ta hand om er,
Kram

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229