Hej på dig nya veckan. Jag har kroppscheckat som in i tusan de senaste dagarna, inklusive den här dagen. Men för första gången kunde jag halvt avbryta mig med tanken att ”jag kanske har gått upp i vikt” och slutat efter det. Det har aldrig hänt tidigare. Jag kan inte sluta på en ”dålig” syn på kroppen, för då får jag panik. Och att tillägga är att när jag gör de här tvångshandlingarna så hittar jag alltid de värsta vinklarna. Och om de inte är som igår känner jag att jag har tappat kontrollen och kommer bli större och större på de kroppsdelarna. Ja, ni förstår nog en del av hur en ätstörd hjärna fungerar. Skillnaden mellan förut och nu är att jag äter ändå. Om jag inte är triggad väldigt mycket, och detta sker ofta när jag exempelvis blir inlagd och andra propsar på att jag ska äta. När jag är hemma själv gå det an, och sedan började träna så har jag fått tillbaka godissuget, och det gillar inte den gamla anorektiska häxan i bakhuvudet.

Men jag försöker acceptera att jag är lite större över höfterna, och att jag nu är benigare över andra delar. Det är så jag ser ut. Kroppen är fantastisk på att anpassa sig. Jag önskar att jag vore lika positivt inställd till kroppen som jag var när jag vägde mer. Även fast jag har svårt att säga det högt, för jag är rädd att jag väger mer än jag tror, så vet jag det. Jag hade mer kärlek på kroppen innan, mer att ”ta av”. Jag var inom det hälsosamma intervallet, som de så fint säger. Men jag vägde inte minimum. Det gör jag inte nu heller, men de säger att jag inte får gå ned mer. Men varje gång någon frågar efter min vikt är jag rädd för att jag ska säga för lite, att jag har gått upp sedan sist. Men jag vill inte heller ställa mig på vågen. För tänk alla känslor som kommer komma om jag faktiskt har gjort det, och inte trott det? Det betyder alltså att jag har sett helt fel. Och då när jag enligt mig vägt mer, borde jag sett ut som en flodhäst.

Så härligt logiskt är det i mitt huvud. Jag tänkte radera det sista, för jag var ju så positiv i början. Men det svänger så mycket. Jag måste acceptera att jag har en kropp. Och kroppar förändras, det har jag lärt mig. Jag försöker lita på processen, jag går upp och ned och har alltid gjort det. Och hittills har jag i alla fall inte blivit gigantisk. Ingen har sagt något förutom att jag ”inte har så mycket att ta av” när jag sagt att jag vill ge en del vikt till min bror.

Nä, nu ska både jag och anorexin hålla käft. Eller i alla fall anorexin, för bakdörren är jävligt nära dennes fejs just nu.

Hoppas alla får en fin dag!
Kram

Gillar

Kommentarer

Idag har varit en bra dag faktiskt, ångesten har funnits där men verkligen inte i samma omfattning som vanligt. Jag har haft mina tvångstankar och handlingar och så vidare, men jag har inte haft en sämre funktionsförmåga, om man så fint kan säga så. Det är faktiskt väldigt ovant att känna såhär, och bara det gör att jag ibland kan må sämre. Den där härliga känsloregleringen fungerar ju inte i alla fall.

Men dagen har spenderats med familjen. Farfar skulle fyllt 81 imorgon om han hade varit kvar hos oss. Så vi gick till minneslunden och tänkte lite extra mycket på honom. Efter det åt vi asiatisk buffé och pratade en del. Det var skönt att träffa närmsta familjen och bara andas, för det har jag inte gjort den senaste tiden om jag ska vara ärlig. Senast igår kväll kände jag att jag inte orkade mer, men nu sitter jag här idag och har haft en helt okej dag. Hur fel det än känns att säga så.


Jag har fortsatt med mina post-it-lappar. Det har fungerat ganska bra, och jag får faktiskt saker gjorda. Exempelvis så har diskmaskinen gått idag, och jag har duschat. Tränat har jag också gjort, vilket jag inte gjort på länge. Min kära far får agera PT eftersom jag inte är den som tränar på det mest ergonomiska sättet. Så nu har jag planerat att träna två dagar i veckan, och inte en dag mer än det. Min farmor frågade om jag ville ha en träningscykel och jag övervägde att ta med den hem. Men pappa tyckte att det lät som en dålig idé eftersom jag troligtvis kommer sitta och trampa väldigt mycket. Så skönt att man kan få gå till att träna två dagar i veckan från att ha haft träningsförbud och minimum aktivitet.


Jag hoppas att ni har haft en fin söndag, och att ni har tagit hand om er. Ännu en vecka är slut nu, och det känns mer och mer höstaktigt varje dag. Ta hand om er, så hörs vi imorgon!

Kramar i mängder

Gillar

Kommentarer

Min fina farmor uttryckte detta igår. Jag svarade att jag inte visste. Kanske hade det blivit sämre om jag stannade, eller så hade det blivit bätre. Det finns en chans att jag inte hade fallit tillbaka i tvånget så mycket som jag gjort här hemma. Men ändå känner jag mig mer fri i min lägenhet. Jag slipper se människor som mår dåligt hela dagarna, jag behöver inte be om lov för att få min medicin och jag behöver inte äta den mat som serveras. Det kanske låter som saker man lär sig att hantera, men jag tror också att det jag har utanför - det är många som tar allt det för givet. Att fylla kylskåpet varje torsdagskväll, att kunna gå till jobbet och träffa vännerna. Jag önskar att jag orkade allt det där nu, men jag gör inte det.

Jag spenderar min tid med att oroa mig för hur min mage ser ut i olika vinklar. Hur mycket jag kan ha gått upp sedan igår. Att det aldrig kommer sluta. Att ångesten bara ökar och ökar. Jag trivs inte i min kropp just nu, men ändå vill jag inte gå ner i vikt, för jag vet att det förstör ännu mer i mitt stackars huvud. Jag vet till och med att jag skulle må så mycket bättre om jag skulle lägga på mig lite, det gjorde jag sist. Och gud så kroppssäker jag var då! Var verkligen stolt över att jag hade gått upp så mycket och faktiskt rockade kroppen ändå, om man nu kan säga så haha.

Alla dessa jäkla inre monologer, men jag antar att det är därför jag skriver...

Gillar

Kommentarer