My Travel Stories:


    Jag kikar in här och säger hallå, salut, hello, moi. Hej, helt enkelt. Det var några dagar sedan vi sågs här. Jag hade tänkt skriva ett inlägg under helgen men ville inte tillbringa tid i cyber space när jag hade roliga grejer att göra i den verkliga världen. I helgen var det riktigt pangväder med omkring 20 grader och nästintill vindstilla (vi skåningar vet ju att det sällan sker här nere, särskilt i Malmö). Sensommar är det bästa som finns ju. Lagom varmt, sol och fina naturfärger. Jag hade den bästa, roligaste och mysigaste helgen på länge. Så många härliga stunder med människor jag tycker om och minnen som skapats för att plocka fram en mörk, kall januarimåndag. Jag kan berätta mer om det sen.

    Tyvärr kommer oftast roligheter med för lite sömn och så var även fallet för min del. Igår kväll gick jag därför och la mig tidigt men kunde såklart inte somna. För många tankar i huvudet, rastlös i kroppen, kissnödig, törstig, sura uppstötningar, hungrig... Allt som kunde hindra mig för att glida in i drömmarnas land. Lägg till två nätter med i snitt 6 timmars sömn och huvudvärk. Idag är jag inte piggast i stan med andra ord och bilderna ovan beskriver mitt state of mind ganska väl. Grusiga ögon, allt skaver och "face palm"-mode. Helst vill jag bara ligga på soffan och titta på Vänner hela dagen och vänta på en lämplig tid för att lägga mig och sova igen. Men det tänker jag inte göra. I stället ska jag göra någonting vettigt av den här måndagen.

    Hur var din helg? Har du gjort något roligt?


    Gillar

    Kommentarer


    Egentligen är torsdag den officiella Throwback-dagen men jag ogillar att leva livet efter strikta regler, alltså får det bli Flashback Friday i stället. Att titta tillbaka i bildarkivet är bland det roligaste jag vet och den här gången vrider vi tillbaka så långt som fyra år och två månader, till juli 2015. En sommar som på många sätt förändrade mitt liv.

    Just den här helgen - som inföll sig i samband med Frankrikes nationaldag - skulle mina vänner Naomi och Charles gifta sig. De bor vanligtvis i Paris men är båda uppvuxna i staden Genova i Italien så de bestämde sig för att ha bröllopshelgen där. Jag kan inte påstå att jag såg det som något som helst besvär att ta mig ner till italienska rivieran för ett bröllop, trots att det inte går några direktflyg från Köpenhamn utan fick mellanlanda i Paris (snyft!). När inbjudan damp ner på hallgolvet tog det alltså inte lång tid för mig att boka flygbiljetterna. Jag har missat en väns bröllop tidigare som jag i efterhand önskat att jag hade prioriterat (fanns flera anledningar till det men ändå, folk gifter sig ju [oftast] bara en gång), så jag ville inte gå miste om en sådan upplevelse igen.


    Naomis familj är judar och Charles är katolik så bröllopet var en mix av de båda religionerna. Väldigt fint var det i alla fall.


    Efter vigseln åkte vi till ett litet slott som låg uppe på en höjd. Där skulle festen hållas.


    Sjukt bra bild på mig, haha. Jag var väldigt blond här, och det var alltså innan jag klippte lugg. Jag hade lite färre rynkor i pannan också.


    Inte direkt en ful middagslokal om man säger så.


    Hej hej Genova!


    Pasta såklart. Vad annars när man är på bröllop i Italien?


    En vacker brud med allvarlig min.


    Judisk dans med hebreisk ramsa. Du kanske vet vilken jag menar?


    Det var ungefär vid denna tiden som jag började gå in i en depression. Jag minns att jag redan den här bröllopshelgen började märka av flera tecken, vilket jag inte tänkte på då men reflekterat över i efterhand. Även om det var en fin helg på många vis så var jag väldigt osäker på mig själv. Jag var allmänt utmattad, självkänslan hängde löst, tyckte inte om min egen spegelbild, hade beslutsångest över allt och var väldigt obekväm i sociala situationer. Gråten satt i halsen vid minsta lilla motgång eller kritik. Det är så länge sedan nu men jag kan fortfarande minnas känslorna som strömmade i mig då. Jag var glad på utsidan men på insidan kände jag mig misslyckad och värdelös. Det var början på en negativ spiral med destruktiva relationer och det som ledde upp till utbrändheten. Mycket har hänt sedan dess. Jag är så tacksam för att jag fann styrkan att ta mig ur det men är ödmjuk inför det faktum att mitt mående är skört. Jag får aldrig mer ta min mentala hälsa för given.


    Det här är jag och Sarah, Naomis kanadensiska kompis som hon lärde känna i Tel Aviv. Vi fann varandra den helgen men nu håller vi bara kontakten lite sporadiskt via sociala medier. Hon var verkligen en gullig person.


    Bonjour kära favoritost <3


    Inpå småtimmarna bjöds det på gelato. Bästa grejen jag någonsin varit med om på ett bröllop...


    ... förutom Silent Disco! Om du inte har testat det tidigare men får chansen, så GÖR'T. Det är så himla kul. Till slut ville ingen ha vanligt utan lurar och alla stod och dansade ute på terassen.


    Jag har inte varit på så många bröllop de senaste åren. Annat var det när jag var tillsammans med fransmannen. Då var vi på två, tre stycken per år. Jag älskar verkligen bröllop och tycker att fler i min vänskapskrets borde gifta sig. Eftersom att jag själv troligtvis kommer sluta som en "crazy old cat lady", vilket vore synd när jag har så många fina idéer till mitt eget bröllop. Vi får se om någon lämplig man friar till mig en vacker dag. En sak är säker: jag ska definitivt ha silent disco och gelato som nattamat. Tack Naomi och Charles för inspirationen!✌


    Gillar

    Kommentarer


    Det känns ibland som att det alltid är någonting som krånglar eller går emot mig. Nej, nu lät jag kanske lite väl dramatisk och självömkande. Egentligen är det bra med motgångar för i det stora hela är det inte världens undergång att behöva släcka bränder eller ta sig förbi vägspärrar (jag skulle kunna skriva endast i metaforer men det är som upplagt för blogg-självmord), men ibland känner jag bara "GIVE ME A EFFIN' BREAK" när jag tror att livet äntligen flyter på och så dyker nästa sak upp. Som nu när jag - efter ett antal mail och telefonsamtal sedan dagarna jag jobbade i juli - såg att det ändå blivit fel lön. Vilket gör att min ersättning från a-kassan blir ytterligare försenad och jag måste lägga min tid på att maila och ringa ännu fler samtal för att fixa någonting jag redan trodde att jag hade fixat. Jag kan ändå känna lite tacksamhet för att mammas problemlösar-gener även gått över till mig. Om det är någonting hon kan så är det att lösa sådant som först känns helt omöjligt. Dessutom är detta ingenting i jämförelse med allting jag krigade mig genom under åren i Paris. Bara det att kunna prata med en vänlig och tillmötesgående människa på Malmö Stads HR service är en enorm kontrast till (brist på) fransk serviceinriktning. Ibland glömmer jag hur hårdhudad jag var då när jag armbågade mig fram bland snorkiga fransyskor och orimligt krångliga byråkratiska system.

    Det löser sig nog och som tur är så dök en oväntad inkomstkälla upp i rättan tid tidigare i veckan (jag bokstavligt talat sålde lite guld). Så jag ska inte klaga. Jag firade det med ett par begagnade silverörhängen (kanske är det till och med vintage men jag gillar inte att slänga omkring med den benämningen) som kostade mig en hundralapp, för jag har ju bara 56 par örhängen sedan innan. Det kändes rätt med ett till par. Ibland tänker jag att jag ska göra mig av med hälften men den tanken ger mig separationsångest så jag släpper den lika snabbt som den kom.

    Jag har suttit på Bröd & Vänner ett tag nu men tänkte gå förbi affären och handla lite ingredienser till en lunchpasta. Jag köpte kantareller i veckan så planen är att försöka mig på att laga en kantarellpasta. Wish me luck!


    Gillar

    Kommentarer