tjejer, Graviditet , TIPS

JAG LOVAR bloggen kommer inte bara handla om graviditeten. Jag har varit gravid i 16 hela veckor nu (= v 17 från och med idag) och har absolut kunnat skriva, tänka och göra annat än att bara förbereda mig på att bli mamma. Jag tycker graviditeten är spännande men mitt pågående liv utöver det med studier och karriärfokus är också det ;)

Vill bara snabbt tipsa andra gravida (eller er andra också givetvis) om denna sköna, goa kroppsoljan från apoteket. Den luktar milt och gott och är enkel att applicera. Förr hade jag den bland annat på mina ben men nu använder jag den på bröst, mage, rygg och rumpa. Det finns inget bevis för att oljor skulle förebygga bristningar eller liknande, mycket är hormonellt och genetiskt, men det skadar inte att vara mjuk och återfuktad med elastiskt skinn tänker jag.

Hellre att jag gör det jag kan för att undvika bristningar än tvärt om.

Gillar

Kommentarer

Bebis2020, Graviditet , Hälsa

Först och främst vill jag bara tacka för allt fint stöd och uppmärksamhet som vi fått kring vår nyhet. Alla som skrivit och hört av sig med gratulationer och lyckoönskningar, vi uppskattar det enormt.

_____________________

Helt ärligt funderar jag nästan dagligen kring faktumet att JAG ska bli någon liten persons mamma och hur stort, och ibland obegripligt, det känns. Däremot är jag hundra procent säker på Jonas som pappa, alltid varit. Jag kände det redan tidigt i vårt förhållande att den här mannan är någon som kan bli framtida pappan till mina barn. Finns ingen som är så stabil, trygg, omhändertagande, mogen och klok som honom. Dessutom lågaffektiv i sitt bemötande mot mitt heta temperament vilket är en egenskap jag verkligen beundrar hos honom, och vill inspireras av. Perfekta man- och pappamaterialet med andra ord.

Bilden är från i somras när vi var på väg till ett av våra besök hos barnmorskan. Jonas har varit med mig alla gånger och deltar med stort engagemang, det gör mig stolt och tacksam <3 Vi gör det här tillsammans.

____________________

Nu när vi valt att berätta har det givetvis gått en tid sedan beskedet om graviditeten. Jag har i detta nu hunnit gå igenom trimester 1 (= de första tre månaderna av grav.) och klivit in i andra trimestern, också känt som de 100 gyllende dagarna. Härligt!


Veckorna 6-13

För mig började graviditeten kännas på allvar någon gång kring vecka 6, alltså precis efter att jag berättat för min syster kan vi säga. Tror brösten började ömma egentligen redan vecka 4-5 och hade en rejäl tillväxtspurt under några veckors tid där jag knappt visste vad jag skulle ha på mig för att det gjorde ont. Att sova på sidan var bara att drömma om. Där och då var jag tacksam över sommaren intågande och möjligheterna jag hade till att helt lyssna på min kropp och vila. Jag är ju akademiker och teoretiskt lagd, vilket resulterade i att jag vid det här laget redan läst in mig på allt som tänkas går, men trots det chockades jag lite över vilken styrka vissa graviditetssymptom hade hos mig.

Trötthet

Från vecka 5/6 fullkomligt översköljdes jag av en enorm trötthet, aldrig känt av liknande. Jag kände mig matt i benen och dåsig i hjärnan. Tung i kroppen liksom. De kommande 2-3 veckorna sov jag på allvar ca 14 timmar per dygn och kunde mer än gärna sova några timmar mitt på dagen eller eftermiddagen. TUR för mig att jag var hemma och ledig, all eloge de som arbetar under sina första graviditetsveckor säger jag bara.

Tarmarna

Förutom trötthet hade jag problem med min mage, de första veckorna var jag svullen och uppblåst. Tarmarna fungerade trögt på grund av tilltagande hormoner i kroppen och jag upplevde själv som att magen nu var enorm (inte pga bebis dock med svullen livmoder och uppblåsthet). Att ha besvär med magen och att inte kunna gå på toaletten är något som enligt mig påverkar livskvalitén rätt rejält... och jag hade ingen som helst motivation till att träna eller besöka gymmet just då. Promenader däremot var skönt och dessutom bra för att få igång magen lite.

Lukt och smaksinne

Jag fick riktiga superkrafter. Kunde känna små detaljerade dofter på långa avstånd. Exempelvis; om jag gick förbi en fiskaffär kunde jag, förutom att känns alla givna fiskdofter, även känna doften av DILL från garnering haha (??) eller när jag öppnade badrumsskåpet kunde jag urskilja dofter från mina olika shampoon trots att de var stängda förpackningar. Från sovrummet kunde jag urskilja om soppåsen snart var i behov av tömmas trots att det är ett annat rum, yes it was cool. Desto värre dock när folk rökte i min närhet och jag försökte fly undan den starka lukten. Förstärkt rökdoft. FY. Inte andas in.

Även smaksinnet ändrades och jag tilltalades mest av snäll mat, typ barnmenyn om man säger så. I detta skede åt jag mest mackor, flingor med mjölk, husmanskost som köttbullar, pastarätter och dylikt. Alla tidigare preferenser försvann ut genom fönstret och nu ville jag mycket hellre äta just pasta med ketchup än en nyttig sallad om man säger så. Kolhydrater var mitt leverbröd de första veckorna och protein prioriterades automatiskt ned, hade inget större sug efter exempelvis kyckling, (hellre nötfärs nu plötsligt, tänker att det var bra med lite extra järn också så i detta skede) åt det jag var sugen på men givetvis med hänsyn till rekommendationerna, jag är ju ändå dietist ;)

Illamående

Tur nog för mig var jag ganska förskonad från det berömda illamående, hade inget morgonillamående alls. Ej kräkts. Däremot hade jag en konstig känsla, liiite likt ett begynnande illamående om det gått för lång tid mellan måltiderna, typ längre än 2-3 timmar. Detta gjorde att jag åt konstant den första tiden. Små-åt ständigt haha, hur hungrig, sugen eller i behov av mat som helst.

Täppt näsa och nysningar

Slutligen har jag haft något som sällan skrivs om i litteraturen men, som enligt familjeliv och andra icke vetenskapliga trådar, ändå är ett ganska vanligt fenomen. Under graviditeten svullar nästan alla slemhinnor upp, så även i näsan. Jag har haft frekventa nysningar, vi pratar kanske 12-20 per dygn under några veckor utan att egentligen vara förkyld. På nätterna har jag känt mig täppt och svullen i nästan, som en dunderförkylning, men detta är alltså på grund av graviditeten.


Nu när jag ser tillbaka på första tiden är det så-så skönt att ha varit påläst och haft kunskap om alla typer av besvär eller risker som man kan träffa på -  jag känner också tacksamhet över att jag nu inte har några symptom alls i princip.

Från vecka 13-tills idag vecka 17 har jag nästan inga symptom alls av graviditeten. Hade jag inte varit på ultraljud hade jag nästan inte trott på att det ligger en bebis där inne och gosar. Jag fungerar nu helt som vanligt och presterar åter på både gym och arbetslivet (har sänkt vikterna något på gymmet för säkerhetens skull och kör mer reps och set) Jag är väldigt tacksam att jag ändå haft ganska milda symptom och att de nu (peppa-peppa) är helt borta. Jag har mer normal aptit nu, är inte alls trött snarare tvärt om, ganska normaliserade sinnen och magen fungerar ua (utan anmärkning) SÅ SKÖNT!

Gillar

Kommentarer

Bebis2020, Graviditet

Det hela började på allvar den 2:e juli, två vardagar efter min sista arbetsdag på SÄS (ödets ironi), då jag tyckte mig känna en annorlunda känsla i kroppen. Jag kunde först inte sätta fingret på exakt vad det var som fångat min uppmärksamhet den här dagen men någonting var förändrat. Jag och Jonas skulle fira starten på min "nya karriärinriktning" genom en mysig utflykt till ett av mina favoritställen i Göteborg; Botaniska trädgården.

Vi beslutade oss för att cykla dit eftersom det var så vackert väder... men det blev inte en lika härlig cykeltur som vanligt. Jag kände mig ovanligt trött i kroppen och matt i benen. Uppförsbackarna var tunga och jag blev snabbt flåsig i andningen. Jag tänkte för mig själv att såhär dålig kondition har jag bara inte och jag är ju egentligen van vid att cykla.. jag funderade på om jag höll på att bli sjuk eller vad sjutton det var med mig?

Väl i Botaniska strosade vi omkring. Vi myste runt bland blomsterarrangemang och vackra rabatter. Jonas mobil ringde och han gick iväg för att svara; Jag stod då kvar för mig själv och blickade ut över gräset, filosoferade om framtiden, såg äldre par som fikade på caféet och barnfamiljer som lekte på olika träfigurer som stod intill.


- Plötsligt slog det mig, eller det bara kom till mig egentligen, en instinktiv stark inre känsla av närvaro, att jag nog var gravid... Jag berättade för Jonas där och då om min känsla, att jag fått för mig att jag var gravid, och vi kanske inte var övertygade där och då men på något sätt visste jag bara. Vi beslutade oss för att ta ett graviditetstest redan nästa morgon.

På morgonen den 3:e juli 2019 levererades det tydliga beskedet från den digitala stickan. Gravid 1-2. Veckoindikatorn innebär tiden från befruktning mätt på nivåerna av hCG-hormon. I Sverige räknas graviditetsveckor från sista mensens första dag, vilket sker ca 2 veckor innan befruktning, alltså var jag ungefär i graviditetsvecka 3-4 här.

Samma kväll gick jag och Jonas, smått chockade men glada, på Timbuktu som spelade på Lisebergs-scenen. Han sjöng:

Det kommer ordna sej
det gör det alltid
jo det löser sej
så brukar allt bli
det kommer fixa sej tillslut


Mamma var den första som visste. Jag berättade det för henne redan på fredagen (två dagar efter testet) och hon blev också överlycklig för beskedet även om det var väldigt tidigt! Fina mamma som alltid finns där.

En vecka senare testade jag mig faktiskt igen med en ny sticka för att se så att graviditeten verkligen fäst sig och utvecklades så som den skulle. Veckoindikatorn visade nu 2-3 (ger = graviditetsvecka 4-5) vilket innebär en fortsatt stegring av hCG-hormon, precis som det ska vara. Detta fick mig också att inse att jag nog förra veckan var i vecka 4 och nu var i vecka 5. Ännu syntes ingenting på min kropp men det kändes desto mer med diverse symptom. Inlägg om detta kommer också. De tidiga veckorna var "värst" för mig gällande symptomen.

Jag bestämde mig här och nu att tro på graviditeten och att det skulle bli en bebis. Mycket kan ju hända så tidigt, det var jag medveten om, men jag resonerade som så att jag skulle bli ledsen oavsett. Jag kan lika gärna vara glad så länge som möjligt.

Nu i slutet på vecka 5 köpte jag det första klädesplagget till bebis, en liten body den borde kunna ha vid ca 1 månad (köpte ej minsta storlek för kan ju få en stor bebis också haha) Så gullig, smäller av på tanken av min mini.

Den 9:e juli satt jag och pappa i bilen upp mot Uppsala för att spendera de sista dagarna tillsammans med min syster Lisa innan hon skulle flytta till Nya Zeeland. Ungefär halvvägs upp bestämde jag mig för att berätta för pappa. Vi hade då stannat till vid en rastplats som låg vackert belägen vid en sjö. Vi sträckte på benen och vandrade omkring i gräset, och där valde jag att delge honom nyheten att han förhoppningsvis ska bli morfar till våren. Pappa tjoade hela vägen till Uppsala sen ;)

Samma kväll vi kom fram till Uppsala berättade jag även för min lillasyster, kunde ju inte hålla det längre, det hade redan gått en vecka sedan jag plussat. Jag sa att jag var ungefär i vecka 5 och att det var super-super-super hemligt eftersom allt kan hända. Men det var SÅ skönt att kunna prata med familjen om alla överväldigande känslor jag kände och vi fick riktigt fina dagar ihop.


Gillar

Kommentarer