Idag var det ett års kontroll på BVC för Edward. En lite senare lagd kontroll pga att vi var där förra månaden för extra vaccin innan resan, så var de tvunget att gå en månad innan detta besöket.
Det var även läkare med, som vanligt vid ett år. Vi pratade också extra om Edwards affektanfall då hon ville höra mig berätta om de, hur dem ter sig och hur ofta det kommer m.m. Edward har inte svimmat på ca 2 månader nu, även fast han ofta blir blå i ansiktet när han blir ledsen så svimmar han i alla fall inte längre. Peppar peppar!
Vi har kommit på ett knep som fungerar för att avleda honom från att sluta andas, och det är att hastigt lyfta upp honom i luften med armarna uppåt. Då tar han ett andetag och börjar skrika istället för att svimma, skönt!
Allt såg fint ut i alla fall och Edward har nu även läst sig att springa lite smått och är en duktig kille.
När dem tog sprutan och han grät en kort stund så fick jag syn på att hans 8 tand äntligen spruckit igenom. Senaste nätterna har varit oroliga för Edward och de har märkts att han har ont.. om inte annat så på humöret, gah!
Så nu har den äntligen kommit fram och vi hoppas det känns bättre för honom.
Han vägde nu in på 12,0kg och en längd på 80cm. Huvudomfånget är 47,7cm.
Han kommer verkligen bli en lång kille!
Och jämförelse med Millie i samma ålder vägde hon 9kg, var 78cm och huvudet var 46cm.
Nästa besök är inte först om 6 månader, och innan dess är det dags för Millies 2,5års koll i sommar.
Kram Sylvia

Gillar

Kommentarer

Här kommer förlossningsberättelse på när vår älskade Edward kom till världen. Det blir en detaljerad berättelse med bilder från förlossningen och massa annat kul att läsa, så fram med popcornen så åker vi tillbaka till April förra året.

Jag hade beräknad födsel den 20 april. Den 12 april klockan 21.40 var jag super trött. Jag sa till sambon "vi ses på småtimmarna" han skrattade åt mig och vi sa godnatt. Jag somnade på 2sekunder.

Några timmar senare, kl 03.00 (13 april) vaknar jag av lätta värkar. Jag som haft mycket sammandragningar hela graviditeten var van men var ändå något annorlunda med dessa. Hinnsvepningen jag gjort några dagar innan (11 april) hade gjort min kropp lättretlig och jag fick lätta värkar såfort jag rörde mig minsta lilla, tex vända mig i sängen. Jag blev pigg och taggad, äntligen kommer det hända något. Jag var så sugen på att väcka sambon och säga "ha, jag sa ju att det skulle sätta igång inatt" men jag ville att han skulle sova och vakna pigg. Det var ju absolut inte dags att föda ännu.
04.40 går jag på toa och slemproppen lossnar. Utantvekan slemproppen!
Jag är så taggad man kan bli på att föda nu och passar på att ta några bilder på mig själv och magen som snart är ett minne blott.

och en slut vikt på mig själv, 70,6kg. Kolla vänster sida av magen, där står en liten Edward fot/knä ut från magen.

Fortsatt oregelbundna värkar/sammandragningar. Olika långa olika kraftiga med ca 5-8 min mellanrum.

På morgonen berättar jag för sambon om min natt och jag säger att jag behöver vila. Han åker hem till sina föräldrar med Millie så att jag ska få sova. Hans mamma säger åt honom att jag som omföderska kommer ha förvärkar länge och att jag kommer ha det såhär fram till beräknad födsel. Ack så fel hon hade. Kl 10 vaknar jag och hör av mig till sambon att det är ok att komma hem nu. Förmiddagen flyter på, värkarna kommer och går, varken regelbundna eller kraftiga. Vi tar en promenad till affären hela familjen och sambon bestämmer sig för att åka till jobbet kl 14 som vanligt, det kommer ändå inte hända något "du har ju inga riktiga värkar" sa han. Jo, han hade ju rätt i det men jag sa att jag är tveksam till om han kommer jobba. Min magkänsla har aldrig fel. Jag hör av mig till Linnea och frågar om vi ska ses och leka med barnen, men hon kunde inte.
Då bestämmer jag i sista sekund jag att sambon inte får jobba, jag ville att han skulle vara hemma med mig i fall om att det drar igång. Så han blir hemma.

Eftermiddagen rullar på som vanligt, jag och Millie har disco och jag skakade rumpan (och magen!) som om det inte fanns något morgondag... kom igen nu bebis! Har under senaste månaderna inte haft så mycket energi som nu, äntligen ska jag slippa vara gravid!! ÄNTLIGEN!

Jag har fortfarande inte täta värkar och jag kan prata igenom värkarna utan problem, men eftersom jag med Millie var fullt öppen när vi kom in hade vi sedan länge bestämt att åka in jätte tidigt för att vara på den säkra sidan.
Kl 18 bestämmer vi oss för att ringa min mamma som var på jobbet och fråga om hon kunde sluta lite tidigare så att vi kunde åka in efter Millie lagt sig. Jag och Millie satt tillsammans i soffan och kollade på barnprogram och jag tog värkarna med henne i knät. Några kraftigare värkar kom och då gick jag in i sovrummet för att Millie inte skulle uppfatta mig som "konstig".

Jag ringde och förvarna förlossningen att vi kommer in snart. Jag var rak på sak och sa "jag har varken täta värkar eller speciellt ont men vi kommer in snart bara så ni vet" barnmorskan i telefon läste i mina journaler och tyckte vi gjorde rätt i att åka in i god tid.

Kl 18.30 sa vi godnatt till Millie och kl 19 kom min mamma och vi packade in oss i bilen och åkte strax därefter. Det kändes så otroligt skönt att det var så lugnt, Millie somnade gott i sin egna säng och min mamma sov över hos oss. Jag kände mig så trygg, oron över hur det skulle bli med Millie när förlossningen drog igång hade funnits där i flera månader. Men nu gick allt så smidigt som jag knappt vågat drömma om.

På vägen in ringde vi några samtal till familj och berättade att vi var påväg in. Vi nöjt att av vara barnfria och drog på hög musik, vi skojade och hade riktigt kul i bilen.

Vi svängde in på mc Donalds (som vi gjorde på väg till förlossningen med Millie också, tradition!) jag laddade upp med en milkshake och sedan fortsatte vi färden in mot förlossningen.

Kl 20.30 var vi inne på förlossningen, bb-väskan i högsta hugg och vi velar som vanligt till det med att skicka bild på Snapchat medan vi väntar på hissen som tar oss upp till förlossningnen. Vi får ett förlossningsrum direkt och får vänta på barnmorska.

Blir inskriven kl 21.00. En barnmorska kommer in och berättar att hon bara jobbar 40 min till men vill göra en undersökning på mig. 5 cm öppen. Grymt! Det är förlossningen som är igång!!

CTG sätts på under 30min

CTG visade att Edward var lika coollugn som Millie var under förlossningen. Hans hjärtljud påverkades inte det minsta av värkarna och verkade sova sig igenom hela förlossningen. Ctg var så bra att jag kopplades ifrån och var faktiskt helt utan under hela förlossningen, vi klockade själva värkarna istället och någon gång under kvällen lyssnade vi på hjärtljuden en snabbis. Men annars var jag helt ouppkopplad under hela förlossningen fram tills jag började krysta.

Pga att jag blödde mycket under förlossningen med Millie (1,2liter blod) förbereder dem sig genom att sätta en kanyl på handen. Barnmorskan som undersöker mig och sätter nålen gick jag inte ihop med. Hon tryckte upp handen så hårt i underlivet när hon skulle undersöka mig och när hon satte nålen tryckte hon den rätt igenom venen och punkterade den på 2 ställen, så hon fick spänna åt armen med en rem för att det stod en stråle blod rätt ut. Idiot!
Jag sa direkt till sambon "hon ska INTE förlösa mig!!!"

Kl 21.40 kom nya barnmorskan in, trevlig och härlig. Jag fick genast bättre vibbar. Nu blev jag taggad på att föda igen!
Hon gjorde en ny undersökning som visade att jag nu var öppen 8 cm.
Trots värkar med ca 10 min mellanrum hade jag på 40 min öppnat mig 4cm. En centimeter per värk, grymt jobbat kroppen!!
Det firades såklart med en bild med åtta fingrar upp i luften.. Heja mig!

Vi har en fantastisk stämning i rummet. Barnmorskan, undersköterskan och den manliga läkarstudenten, alla är skojfriska. Vi står upp i rummet och munnarna går i ett hos oss alla. När jag får en värk vänder jag mig bortåt, andas lugnt och fortsätter sedan prata. Detta är ju så lätt, säger jag till alla i rummet.

De frågar mig om lustgas eller någon annan smärtlindring men jag tackar nej, finns ju inget att smärtlindra. Ska det verkligen vara såhär lätt?

22.40 tycker barnmorskan att jag kan testa lustgasen för att få in tekniken. Jag testar på lägsta nivå, ogillar att bli snurrig. Men det känns bra.

Värkarna blir inte tätare än max 5-7 min mellan och är ganska korta. Men jag tycker allt går så bra, jag känner mig hellugn och allt är bara så roligt!

Vi alla gissar på när han ska komma, före eller efter midnatt? Alla i rummet utom jag tror före midnatt. Vi gissar också på vikt och jag säger bombsäkert att jag tror det är en stooor kille på fyra kilo, barnmorskan gapskrattade och sa "och vart skulle han få plats? Nej för tusan, det är en liten kille under medel". Jo, hon hade rätt denna gången hehe.

Midnatt kom och ingen bebis i sikte, vart är krystvärkarna? Min kropp är coollugn, jag är coollugn, Edward var coollugn. Jag tyckte inte vi skulle skynda på något men närm klockan blev 01 sa barnmorskan att hon började bli otålig, krystvärkarna får komma igång nu. jag får värkförstärkande för att få tätare värkar då jag fortfarande har väldigt glesa. Då kommer dem med 3-6min mellan men är väldigt korta. Och inte ville några krystvärkar komma heller.

klockan 01.40 tar dem hål på hinnorna och en liten skväll vatten kommer (ca 1dl). Hade nästan inget vatten kvar i magen, vilket jag redan viste då vi varit inne på kontroll några dagar tidigare pga att bebisen var lugnare, där såg man att det inte var så mcyekt vatten kvar, vilket var anledningen till att han var lugnare och inte rörde sig så mycket. Men allt var inom gränserna och istället gjordes en hinnsvepning (också pga mitt höga blodtryck).

Barnmorskan gjorde mig bered på att nu jäklar kunde värkarna sätta fart. värkförstärkande och tagit hål på hinnorna, nu jäklar.
Eller inte...Inget hände, min kropp var så lugn och jag kände fortfarnade att detta var en piece of cake trots helt öppen och huvudet var så långt att han snart var ute.
Mina värkar satt i ryggen och började bli jobbiga, jag ville lyfta upp rumpan i värkarna medan barnmorskan bad mig trycka ner ryggen istället. Men det gick lixom mot kroppens signaler.

Jag var inte så arg som jag ser ut på bilden, haha. Pratade precis när bilden klickades av, men lampan lyser väldigt lägligt precis på delar man inte vill visa.

Jag fortsatte med lustgas under resten av förlossningen, men på låg nivå.
jag frågade barnmorskan flera gånger "tror du att jag har krystvärkar?" men hon svarade nej. och det skulle visa sig att jag heller aldrig fick några. 01,45 sa barnmorskan att jag kunde testa på att trycka vid nästa värk, sagt och gjort. Jag krystade utan krystvärkar.
Då började det brännas, ni vet när huvudet står som bredast där nere, fy fan!!
Och eftersom jag fortfarande hade relativt långt mellan värkarna så brände det ordentligt, jag berättade för alla i rummet att bebisen var där nere nu, att jag känner att honom. "ja, vi vet. vi ser honom. vill du känna?" jag kände med handen och då började jag känna jävlarannama i mig, nu ska han ut. små irriterad säger jag "Men har han något hår då!?!?" hahah...
När hon sedan berättade att det bara är 2-3värkar kvar så kände jag ne, då kan han lika gärna komma nu.
Så jag tryckte på utan bara helskotta och hör barnmorskan bestämt säga "sluta tryck nu... nej nej sluta nu... jaha, där kom han ändå"

I normala fall kommer bebisen ut med ansiktet neråt, snurrar ett kvartsvarv och kommer med ena axeln innan han snurrar lite till och tar ut andra axeln.
Men jag tryckte på för kung och fosterland så han flög ut med ansiktet neråt och båda axlarna kom ut på samma gång utan någon snurr. Direkt när han kommer ut utbrister jag:
-"fy fan va skönt. Äntligen. Fy fan alltså! Oh My god" (Tur vi har de på film så vi kan gå tillbaka)

Han skrek genast och jag var så glad att se honom. Som jag längtat efter honom, har aldrig längtat som jag gjorde med honom. Jag var så lycklig från första sekund jag såg honom. Allt föll på plats och han var så självklar i mitt liv direkt.
Sedan utbrister barnmorskan "DET BLEV EN TJEJ!!"
Jag och sambon kikar ner och säger va?! En tjej??
"Haha, skoja" säger barnmorskan sedan.. ja då förstår ni säkert vilken jargång vi haft i rummet tidigare. Mycket skämt!

Min älskade son, han var så lugn och jag nöjt av att äntligen få ha honom i mina armar.

Navelsträngen var väldigt kort, så han kommer bara upp på magen på mig. fem minuter efter att han föddes kommer moderkakan, en pytteliten moderkaka dessutom. Vad hade jag haft i magen egentligen? knappt något fostervatten, kortnavelsträng, lite moderkaka och liten bebis. jag som kände mig gigantisk.
Pappan klippte navelsträngen och äntligen kunde jag få upp honom på mitt bröst och pussa honom

Blödde gjorde jag inte mycket heller. 200ml under förlossningen och 200ml efter, totalt 400ml(skillnad mot 1,2 liter när millie kom). Jag tror barnmorskan var beredd på att jag spruckit i och med att han kom med axlarna i medvidd, men jag fick bara "skapsår" som dem kallar det för, samma som vid Millies förlossning. Ytlig spricka i huden. Dem sydde 3 stygn för att det inte skulle svida för mig när jag kissade typ.

Han var så liten och pluttig när han föddes, den finaste kille jag sett. Vi gissade vikt alla i rummet innan han vägdes och pappa var bäst. Han tog vikten på GRAMMET, hur bra är inte det?
3470g och 51cm perfektion.

Om vi ska jämföra mina två förlossningar då? Jo då har dem varit nästan identiska tidsmässigt.
Med båda har jag vaknat på tidigmorgon och slemproppen gått, lätta värkar startade vid samma tidpunkt. på eftermiddagen har de riktiga värkarna kommit och dem är födda iprincip samma tid (kl 01.55 och 02.01) snabbt öppningsskede och det har varit krystvärkarna vi väntat på vid båda förlossningarna, men denna gången kom dem inte alls och jag fick trycka ut honom på vilja istället.

Kolla så liten han var<3
Hans pappas händer är nästan större än honom, och massa lanugohår hade han dessutom kvar på hela kroppen. Millie hade också en del när hon föddes, men inte allt lika mycket som Edward. Lanugohår är vanligt på förtidigt födda barn, då det är håret som skyddar bebisarnas hud i magen.

Mycket mörkt hår hade han

Sex dagar efter han föddes fick han namnet Edward. Vår Edward <3

Tänk att han imorgon fyller 1år. Att det var idag för ett år sedan värkarna startade och vi åkte in. Så förväntansfulla och spralliga på att få träffa just han. Magiskt!

Hoppas det varit kul att läsa denna förlossningsberättelsen, sugna på mer? Under kategorin "förlossningsberättelser" finns min förlossningsberättelse med Millie och Linneas med Alma, in och kika!

Kram Sylvia

Gillar

Kommentarer

Efter jag fått förskoleplatserna till barnen satte jag mig ner och började tänka jobb. I höst börjar ju jag jobba, lååångt ifrån heltid men lite lagom mycket medan barnen är små. Eller rättare sagt så mycket som är möjligt att jobba när vi båda föräldrar jobbar skift. Förskolan har bara öppet dagtid så vi kan aldrig jobba natt, helg eller kvällar (eller tidiga mornar)ihop och det är mestadels vad vi båda egentligen jobbar. Krock!
Men eftersom jag har möjligheten att till viss del lägga mitt egna schema aå hoppas jag på att då ihop något, men jag har ju kollegor att ta hänsyn till. Satte mig ner och skrev ner ett ”drömschema” som jag absolut inte vet om det går igenom men hur det i bästa fall för mig skulle kunna se ut och utifrån förskolans öppettider och sambons schema och kom fram till att det inte är många timmar barnen får gå på förskola haha. På 5 veckor blir det MAX 18h på förskola haha.. det är alltså ett snitt på 3,5 timme i veckan som högst, varav det är två veckor på raken varje månad vi inte behöver någon förskola alls.
Såhär räknar jag på att våra rullande fem veckor skulle se ut:

V. 1. ingen förskola
V. 2. Tis 10-14. Ons 14-16
V. 3. Ons 10-14.
V. 4. Mån 10-14. Tor 10-14
V. 5 ingen förskola

Jag tror ju kanske det varit bra för barnen att få lite mer struktur i sin förskolvisstelse än detta. Under de två veckorna dem inte behöver vara där kanske vi kan, i samråd med fröknarna, ha dem där något ändå.
Ja, vi får väl se hur allt faller på plats, men planeringen inför hösten är i full gång. Jobben vill ju såklart veta så snart som möjligt hur det kommer se ut.
Hur gör folk som jobbar skift? Hur får man ihop det när förskolorna inte har öppet när man behöver? För oss hade det varit helt totalt omöjligt att jobba heltid båda två med de jobbar vi har idag, ska man behöva byta jobb för att förskolorna inte har öppet när man behöver?
Vi har bara tur som har den ekonomiska möjligheten att klara oss på tyyyp en lön, men alla andra då?

Kram Sylvia

Gillar

Kommentarer