Att bemöta barn med neuropsykiatriska diagnoser görs bäst med lågaffektivt bemötande.


Vad betyder det? Ja, som ordet säger så handlar det om att vara lågaffektiv. Alltså, man ska själv ha en låg affektnivå. Vad betyder det då? Jo, om barnet börjar gå upp i varv, kanske får ett utbrott, ska man själv inte bli arg eller börja skrika eller hålla fast barnet.

Affekt föder affekt. Om barnet blir argt och jag blir arg så blir barnet ännu argare och jag blir ännu argare tills barnet och/eller jag exploderar och så har situationen totalt spårat ur.

Om barnet börjar visa tecken på trötthet, vilket i npf fall oftast handlar om att barnets energi är slut vilket i sin tur inte medför att barnet lägger sig ner och vilar utan tvärtom: barnet börjar gasa på. Flänger från ena aktiviteten till den andra, börjar prata fortare och mer, blir arg för minsta lilla motgång, blir mer känslig för ljud och ljus och andra runt omkring, sätter sig emot det mesta man säger. Blir ganska provocerande. Du kan få höra att du är världens sämsta person. Att du är dum i huvudet. Att världen är dum i huvudet. Att barnet hellre vill dö än leva det skitliv ni lever. Osv osv. Barnet kan inte ta en åtsägning utan att bli arg.

Hör man dessa kommentarer och dessutom får ta skit om man säger till så kan man lätt bli arg själv.

I dessa fall brukar jag tänka: ”nu är det diagnosen som talar”. ”Ta inte åt dig!”

Som förälder får man lära sig leva med det här. Som lärare eller utomstående kan jag tänka mig att det är svårare. Vad gör man som lärare när en elev med npf börjar agera på det sättet i klassrummet? Börjar stöka runt i klassrummet, börjar kasta sudd och grejer på klasskamraterna? Börjar prata högt. Börjar ge olämpliga kommentarer till klasskamraterna? Börjar kaxa emot dig som lärare?

Vad gör man som utomstående i t ex en affär eller en buss när man ser ett barn vara otrevlig mot en förälder? Säger fula saker till föräldern eller till och med kanske slår till föräldern?

Jag förstår att det kan vara oerhört provocerande att se och höra. ”Varför säger inte föräldern till?” ”Vad är det för mesig förälder som bara låter barnet bete sig hur som helst?” En lärare blir nog väldigt stressad då hen har runt 20 andra elever att ta hänsyn till.

Varför barnet börjar bete sig sådär från första början är att beteendet uppstår i samspel med omgivningen. Barnet orkar inte med omgivningen det befinner sig i. Och barnets energi är slut. Man ska komma ihåg att ett barn med t ex adhd har en kortare koncentrationsnivån. Om en lektion börjar och läraren har en lång genomgång har ofta barnet med npf slutat lyssna efter 5 minuter. Och börjar bli rastlöst. Börjar kolla sig runt, har behov att röra på sig, börjar kanske rota runt i bänken, ställer sig upp, stör de runt omkring. Energin börjar ta slut och hyperaktiviteten börjar ta över. Märk väl att adhd står för ” Attention deficit hyperactivity disorder”, översatt till svenska: uppmärksamhetsnedsättning hyperaktivitetsstörning.

Man har satt barnet i en situation den inte pallar med några längre stunder. Om det så är klassrummet eller bussen eller mataffären. Eller om barnet varit i skolan en hel dag och sen leker med en kompis och när man hämtar barnet vill det inte 1) avbryta det roliga 2) klä på sig ytterkläder na 3) åka hem. Övertröttheten tar överhanden och det blir (om ni ursäktar uttrycket) ett jäkla liv.

Hur ska man göra då? Hur bemöter man barnet som börjar gå upp i varv? Ja, för det första bör man helst inte utsätta barnet för de här situationerna från första början. Eller så bör man ha berättat steg för steg vad som kommer att hända. En del ritpratar med barnet. En del gör bildschema.

Trots dessa förberedelser kan det spåra ur. Och låt säga att barnet börjar visa tecken på hög affekt. Då är det bästa att backa. Inte börja tjata. Man kan försöka avleda med något annat. Ta ut barnet ur klassrummet redan när det börjar skruva på sig. Man ska inte ta åt sig av de kommentarer som börjar komma utan prata i normal samtalston till barnet och prata på som om man inte hör kommentarerna. Tänk på tonfallet, försök hålla dig neutral. Om det är möjligt så försök vända ryggen till, låtsas hålla på med något ”vanligt”. Använd påståenden istället för frågor (barnet är inte kapabel att tänka ut ett svar på vad den vill eller tycker just då). Gå inte för nära, låt barnet få utrymme.

Allt det här är jättesvårt! Vi som är föräldrar till barn med npf föddes inte med förmågan att alltid vara lågaffektiva. Det har vi fått lära oss. Ofta genom att en längre tid inte varit lågaffektiva och då kan ni ju tänka er hur det varit... kaos. De metoder vi hört om hur man som förälder bör uppfostra sitt barn med funkar inte alls. Det blir bara värre. Och värre. Och värre. Tills man känner sig fullständigt värdelös som förälder. Man kanske skäms när andra ser hur barnet uppför sig. Man blir ledsen. Undrar var man gjorde så kapitalt fel att allt bara brakade ihop.

Jag läste mig till lågaffektivt bemötande. Fick inte ens en kurs via bup i det. Skolan anställde en resurs som är expert på lågaffektivt bemötande. Nu har all personal fått gå en nätkurs i lågaffektivt bemötande. Många människor som möter och arbetar med barn med npf diagnoser går på föreläsningar som hålls av Bo Hejlskov Elven. ”Kungen av lågaffektivt bemötande”.

Det kanske låter lätt. Att vara lågaffektiv. Tillåt mig asgarva! Det är så SJUKT svårt!! Att behålla lugnet. I alla situationer.

Tyvärr har jag märkt att jag kommit in i en period där jag har extremt svårt att vara lågaffektiv. Ilskan bubblar i mig mest hela tiden. Jag har ont i axlar och nacke då jag är stressad hela tiden. Ont i magen. Huvudvärk igen. Och jag vet inte vad jag är stressad för? Kanske är jag mest arg? Efter 3 år av sjukskrivning i olika procent är jag tillbaka i arbete och det är som att slungas 3,5 år tillbaka i tiden. Barnen börjar återigen smittas av min undertryckta stress och ilska. Jag börjar återigen bli arg och ilsken i olika situationer. Det kan explodera lite när som helst vilket gör att barnen bli ännu mer på tå eftersom de inte vet när eller av vad mamma flippar. Och det blir en orimligt stor känslostorm hos mig. Ena sekunden är jag lågaffektiv (typ) och i nästa sekund står jag och skäller med arg röst. Totalt ologiskt.

Just nu har jag även börjat jobba med mig själv igen. Var hos psykolog igår. Det rör runt en massa i mig. Men jag har inte tid att bearbeta det. Mycket av det som kommer fram i samtalen där är också sådant som jag inte vill eller kan prata med någon om. Jag funderade igår på vem jag skulle ringa och prata med efter psykologsamtalet och insåg att det inte fanns någon jag kunde ringa. Den behandling som ligger framför mig kommer riva upp saker inom mig som jag tror att ingen kommer förstå. Och samtidigt ska jag hålla mig lågaffektiv. När alla känslor rivs upp. En total frontalkrock.

Vi npf föräldrar får ofta höra: ”du måste ta hand om dig själv först för att orka vara en lugn och stabil förälder”. (Det gäller väl iofs för alla föräldrar) När och hur ska man hinna och/ eller orka det? ”Ta dig i kragen och ut och spring!”. Aha. Ok. Jag tar mina blytunga fötter och sprängande huvud ut på en joggingtur. Tack för tipset! ”Nu går du iväg på yogapass!”. Japp. Jag tar min fiolsträngsspända kropp och lägger mig och andas avslappnat. Förhoppningsvis har jag kommit ner lite i varv efter halva passet. Check på den.

Hemma är det just nu ganska ok. Knappt några utbrott. Jag borde slappna av nu. Ta igen mig.

Nä, det är nu jag ballar ur. För nu har jag tid att känna hur jag egentligen mår. Det är nu jag vill krypa ner under täcket och gömma mig. Men det är nu jag förväntas funka normalt. När rutinerna äntligen börjar ge effekt. Då går JAG upp i affekt. Totalt ologiskt.

Så, vad vill jag säga med det här? Vet inte. Jag ger tips jag själv har svårt att hålla mig till. Smart....

Jenny

Gillar

Kommentarer

Det spöregnar ute.

Det är mörkt och blött.

Hösten är verkligen här.

Och det skrämmer mig. Eller snarare, jag blir rädd för min egen reaktion. Jag känner ångesten krypa sig på.

Hade ingen aning om att mörkret och regnet hade den inverkan på mig. Att hjärnan skulle koppla samman de sakerna med dåligt mående.

Förrän den här morgonen.

Får jag ångest över att jag ska få ångest? Att jag ska bli deprimerad igen?

Så sänkt som jag var förra vintern har jag aldrig varit förut. Varje dag var en kamp. Tills jag låg som en blöt fläck och bara grät. Och blev heltidssjukskriven igen.

Vad är det som framkallar dessa obehagskänslor? Finns flera saker.

1) bråken om kläder. Varenda morgon. Ytterkläder och skor. Inget som passar. Dottern säger att allt knölar. Skorna är för trånga. Det brukar sluta i utbrott. Jag HATAR blöta, kalla morgnar!!! Och efter 7 år av dessa har de till slut framkallat ångest hos mig. Det är 6 månader framför oss med dessa morgnar😱. Den här första riktiga höstdagen ger mig ont i magen och panik. Jag vill inte! Jag vill inte! Jag VILL inte!!!!😭

2) bristen på ljus. Ett halvår av kompakt mörker. När jag vaknar. När jag kommer hem från jobbet. Mörkt, mörkt, mörkt.

3) advent och jul närmar sig. Tjo och hej vad mysigt och roligt vi ska ha! Tillåt mig kräkas. Jag vill säga som sheriffen av Nottingham i Robin Hood: ”and call off christmas!” Det ska vara luciatåg och pepparkaksbak och adventsljusstakar och inhandling av julklappar och inköp av mat och klä granen. Efter 5 år av bråk om vem som ska tända adventsljusen och inköp av exakt rätt jäkla docka i julklapp och julgranspyntning som slutar i att något av barnen vrålar och stampar upp för trappan för att det andra barnet hängde upp kulan det första barnet skulle hänga och utbrott över den äckliga julbordsmaten och ilska över att tomten aaaldrig kommer ger mig fullständig ångest. Det är inte mysigt. Det är inte roligt. Det är nåt att genomlida. Julen är ingen hit för barn med autism.. Vad som helst kan hända som inte var planerat. Man måste vänta på en massa saker. Man kan bli arg när julklappen inte såg ut som man tänkt. Det kommer julfester i skolan som inte är anpassade ett dugg så de kommer hon missa. Julavslutningen likaså. Kul. Nä.

4) nyår. Det ger mig bara ångest generellt. Inte för att det blir ett nytt år. Men det ska festas och firas. Kan man inte bara få ligga i sängen med pyjamas och raggsockor och kolla på fyrverkerierna från fönstret?

5) snön. Frosten. Skrapa bilrutor på morgonen. Bli arg. Inte hitta skrapan. Inte se något genom rutan och bli ännu senare till skolan. Jag hatar det!!!

Jag har väldigt svårt att vara mindfull nu ska ni veta. Att ta en dag i taget. För den ena dagen är bara värre än den andra. Det blir mörkare och mörkare. Kallare och kallare. Och det känns som en evighet. Ett halvår. Tills det vänder någon gång fram i april.

Och det ger mig ångest. Panikkänslor. Ont i magen. Huvudvärk. Sorg.

För jag vill tycka att det är mysigt med höst och vinter. Tycka att det är mysigt med filtar och tända ljus. Doften av pepparkakor, glögg och julgran. Tycka att det är roligt att ge sig iväg för att åka skridskor eller pulka (den där kvarten innan dottern fryser eller får ont i fötterna av skridskorna eller blir hungrig).

Idag ska jag börja äta D-vitamin. Tydligen kan det hjälpa mot depression över mörkret. Det tillsammans med min humörstabiliserande medicin samt magkatarrsmedicin kanske kan hjälpa mig igenom det här halvåret av regn, mörker och snö och kyla. Helst av allt skulle en resa till värme och sol behövas också men jag har bara 6 semesterdagar kvar och för lite pengar för att ha råd att åka någonstans. Jag är fast i det här i ett halvår.

Och det är hemskt att ett halvt år av ett helt år ska gå till att må dåligt. Att förbanna varje morgon.

Det regnar ute.

Och i mig börjar det bli mörkt.

Jenny

Gillar

Kommentarer

I helgen var jag i Vadstena på återträff med några kursdeltagare, numera vänner, från en kurs vi gick 2011 på folkhögskolan där.


Vi samtalar om existens och tro och dricker vin en hel helg. Det är en riktig lyx att få åka på dessa återträffar.

Ofta är det som en reboot att vara där.

I år fick jag ett riktigt ihopbryt. Fast på ett bra sätt. Det var något som lossnade. Något som stört mig och hindrat mig från att riktigt leva i minst ett år bara brakade samman inuti. Efteråt kunde, och kan, jag inte förklara vad som hände i ord. Vårt mänskliga språk räcker inte till. Och kanske var det också ordlöst. Det var bara känslor. Jag fullständigt fulgrät fast det var vackert.

Det hände i och efter en meditation vi gjorde.

Senare samma dag detta inträffade gick vi allihop till ett antikvariat för att kolla in gamla böcker. Jag brukar inte hitta några böcker där men så ser jag en titel som fångade mig. ”Att leva som utbränd”.

Jag har de senaste åren läst flera böcker om utbrändhet. Men den här tilltalade mig med orden ”att leva som”.

Igår kväll när jag kom hem slog jag upp boken. Det visar sig vara en etnologisk studie, alltså en akademisk avhandling. Kan verka knastertorrt. Men icke!

Redan inledningen av avhandlingen fångade mig. För doktoranden har studerat hur begreppet utbrändhet används i media och press, inom sjukvården och läkarspråk kontra människor som lever, eller har levt med utbrändhet.

Bara att första sidan har ett citat av Sören Kirkegaard fick mig att förstå att den här etnologen fattar vad utbrändhet handlar om!

En tes är också att se vad utbrändheten gör med människan. Och alla de hon studerat och intervjuat får tillbaka livslusten genom estetiska uttryck och genom naturen. Några målar, andra skriver.

Är utbrändhet början på något nytt? Medför det ett annat sätt att se på livet?

Jag vill svar ja och ja på dessa frågor.

För en sak jag insåg i mitt sammanbrott kan jag formulera i ord: jag vill inte leva i den här världen.

Jag ville inte vakna upp ur mitt meditativa tillstånd. Gå tillbaka till verkligheten. För den får mig att må dåligt. Riktigt dåligt.

Min utbrändhet har fått mig att se på livet på ett annorlunda sätt. Alla självhjälpsböcker har inte hjälpt mig, de har provocerat mig. Mindfullness är inte något för mig. Att vara sjukskriven har inte hjälpt mig. Kbt funkade inte.

Nu fattar jag varför: de utgår från tesen att man ska gilla och uppskatta det liv man levde innan man blev utbränd.

Och det är ju fullständigt omöjligt. Och dåligt. Det var ju sättet att leva innan man blev sjuk av. Att mitt i det förhatliga ekorrhjulet då bara stanna upp, andas och kolla på blommorna ger ingenting.

För många tror jag att utbrändheten kommer sig av bristen på kreativitet. Man har inte tid eller möjlighet att få uttrycka sig kreativt. Man har trängts in i ett liv med arbete, plikt och noll tid till att låta hjärnan arbeta fritt. Få utlopp för ord och bild att flöda. Att heller aldrig få tid att spendera tid i återhämtande miljöer som t ex skogen eller vid havet eller fjällen. Sånt ska man hinna med på semestern. Någon vecka om året.

Så är nog fallet för mig. Och det blev så tydligt i helgen. Jag hatar den här världen. Den samhällsnorm vi har. Att människor är kunder, förbrukningsvaror och slavar under tidspress. Vi har inte tid att vara de vi verkligen är.

Och vid utbrändhet har man kommit till vägs ände av förmågan att begränsa sig till detta sätt att leva. Kroppen och hjärnan säger ”stopp! Inget mer!” Och då blir utbrändheten början på något nytt. För vägen till tillfrisknad är inte att tänka hur man ska orka leva som innan, gå tillbaka till det liv som var, utan att hitta sätt att leva som den man vill vara. Att hitta ett sätt att leva som låter en vara kreativ. Där hjärnan har tid på riktigt att....

Här var jag tvungen att pausa skrivandet för att 1) torka upp hundkräks 2) få på två barn kläder 3) få i ett barn medicin 4) bre två smörgåsar 5) hälla upp yoghurt 6) slänga mackorna 7) hälla ut yoghurten 8) leta efter ett barns nycklar 9) få in två barn i bilen 10) lämna ett barn på sin skola 11) åka till affären för att köpa ”något gott” 12) ringa till skolan för att anmäla sen ankomst (inget svar) 13) åka till andra skolan 14) följa med in i skolan 15) åka hem 16) släppa ut hunden 17) mata hunden.

Jag ska fortsätta läsa avhandlingen idag. Jag har bara börjat nosa på den. Kanske kan den ge mig några idéer på ett annat sätt att leva och tänka.

Ska bara få min hjärna att slappna av igen efter den återigen kaosiga morgonen.

Att skriva är mitt kreativa sätt att må bra. Hur kan jag utveckla det?

Ska ta mig en riktig funderare. Men en sak som startar flödet är tid att låta hjärnan skena. Det är svårt när skolklockan ringer 08.00....

Jenny

Gillar

Kommentarer