KÄNNER ATT DETTA INLÄGG BÖR REPETERAS OCH LÄSAS AV FLER. Ursprungligen publicerat 12/5 2018


Har under mina dagar som sjuk fått många frågor där folk undrar om jag tror att det finns en mening med allt hemskt som hänt mig. Jag har tänkt mycket på den frågan. Först var det ett tvärnej. Varför ska någon ens behövas utsättas för något så hemskt som cancer?! Men sedan har min tanke utvecklats lite under tiden. Kanske finns det en mening med allt, kanske var det av denna anledning jag föddes. För att lära människorna någonting.

En av min mammas första tankar när jag blev sjuk var varför hon döpte mig till Saga. Hon hade ångest över det. Hur kunde hon vara så dum att döpa mig till det. Alla vet ju att Sagor tar slut någon gång.

När jag för första gången hörde Beyonces låt "I was here" blev jag tagen. Jag var liten och förstod inte mycket engelska, men jag förstod tillräckligt mycket för att förstå sammanhanget och läste sedan igenom hela texten och analyserade den. Låten handlar om hennes mål i livet. Hon vill att det ska märkas att hon varit här, på denna jord. Hon vill inte "försvinna" bara för att hon en dag kommer försvinna. Hon vill lämna ett fotspår, ett evigt fotspår. Denna låt fastnade verkligen hos mig och jag har tänkt mycket på orden. Jag vill också det, lämna ett fotspår, men hur skulle jag göra det då?!

Jag fick en skoluppgift när jag gick i 8:an, att skriva en uppsats där vi skulle berätta vad vi ville göra när vi blev "stora", drömjobb osv. Det var då Beyonces låt kom till mitt huvud. Jag ville inte ha något speciellt jobb eller karriär. Jag ville att det skulle synas att jag varit här, att jag på något sätt gjort något för någon/några andra, att jag har gjort någon skillnad för världen. Denna uppsats skrev jag ett år innan jag blev sjuk, jag hade alltså ingen aning om att detta skulle hända.

Jag vill inte att mitt liv ska sluta här, men jag har ändå fått göra det som var mitt mål här i livet. Det behövde jag inte bli "stor" för att göra. Min livsuppgift var helt enkelt att synliggöra att alla har ett val, man kan välja att tycka synd om sig själv eller ta vara på sin situation och göra det bästa utav det. Att bli sjuk i cancer var verkligen inte något jag ville eller valde, ett negativt besked. Ändå har detta medfört så mycket positivt och det är just dessa saker jag har lärt mig att se tack vare min sjukdomsresa.

Så meningen med livet?! Min mening med livet är att jag ska leva ändå tills jag dör och dela med mig av mina erfarenheter längs vägen. Och jag är så tacksam över att jag nått ut till så många och fått sådan fin respons. Jag har fått mail där folk berättar om deras liv. Hur de har varit deprimerande i år, haft självmordstankar, dåliga värderingar om sig själv och hur de helt enkelt inte haft lust till att leva längre. Gör mig ledsen hur många sådana mail jag faktiskt fått, jag vill inte att en enda människa ska behöva må så dåligt. Men så fortsätter de mailet med att förklara hur jag genom att dela med mig av min egna resa lyckats vända deras tankesätt till ett helt annat och hur de helt plötsligt känner motivation till livet igen. Det är så otroligt vackert och ärofyllt att jag genom att hjälpa mig själv samtidigt också fått hjälpa andra människor. Jag känner inte att jag kommer dö förgäves, jag gjorde något på denna jord, jag kommer inte glömmas bort. Saga Lundin har varit här och förändrat åtminstone några människors syn på livet. Vilket betyder att jag fått uppleva mitt mål trots att mitt liv inte riktigt blev som jag egentligen ville. Det är jag så otroligt tacksam över!

Gillar

Kommentarer

Sagas begravning kommer att ske

Tisdagen den 28:e augusti

i Uppsala Domkyrka

klockan 10.00


Alla är välkomna att närvara vid ceremonin och ingen anmälan behövs. Saga önskar att du bär något gult eller färgglatt på dig.


Begravningsgudstjänsten hålls kring Sagas urna. Inget avsked kommer att ske vid urnan, utan eventuella handblommor kan läggas i en korg vid utgången efter akten.


Efter begravningsgudstjänsten skiljs vi åt med Saga i våra hjärtan. De som vill kan efteråt bege sig till Stadsparken med picknickfilt och matsäck för gemenskap - helt i Sagas anda. Dock kommer Sagas närmaste familj inte närvara i Stadsparken.


För att hedra Sagas minne tänk på hennes egen insamling till Barncancerfonden - Kiwis fight


Jag vill passa på att tacka er alla för era fina kommentarer här på bloggen. Det värmer rakt in i hjärtat!!

Ta hand om er och njut av livet!

Med kärlek / Jessica

Gillar

Kommentarer

Allas vår älskade Saga är död.

Natten till idag, måndagen den 30/7 2018, klockan 00.55, somnade Saga 17år in.


Saga bad mig (mamma Jessica) att skriva om hennes sista dagar i livet. Jag ska göra mitt bästa.


Senaste veckan har varit fylld med besök av de absolut närmaste.

I fredags blev hon dock märkbart tröttare och fick mer ont. Rädsla för vad som väntade henne gjorde henne både orolig och ledsen. Som alltid när hon mår dåligt omgavs hon av sina underbara vänner. De gick på korta hundpromenader och drog Saga i rullstol ett par svängar runt hospice, och var ute i hospice trädgård. Cissi sov över till lördag.

Natten var tuff, och det blev inte mycket sömn för Saga. Vid klockan 11 på lördag förmiddag kopplades ett dropp och hon fick hjälp att sova då hon inte kunde slappna av pga smärtor och ångest.

Så fort hon började vakna lite började hon även att grimasera av smärtor, varvid hon fick hjälp att fortsätta sova.

Söndag morgon vaknade hon till och var hungrig. Vi matade henne med lite yoghurt och sen somnade hon om. Hon sov väldigt lätt, och med jämna mellanrum förmedlade hon att hon hade ont, och hon fick då påfyllnad av mediciner.

Allt hon sa upprepade hon minst 20 gånger, som ett mantra. Inte helt enkelt att uppfatta vad hon sa då orden blev sluddriga av allt lugnande. Men hon var orolig. Hon undrade om det gör ont att dö. Hon undrade om Isabell kommer före Gud för att möta henne. Och hon bad till oss ”snälla, jag ber er, låt mig...! snälla, jag ber er, låt mig...!” ”Det gör ont..., det gör ont...” Jag frågade var det gör ont. ”Överallt. Det gör ont överallt.” Jag och Jenny har turats om att vara bredvid Saga. Hon har varit som lugnast då, och har mestadels sovit.

Söndag kväll kändes allt lugnt, och både jag och Jenny lade oss för att sova. Sköterskan satt bredvid Saga för att ge ytterligare påfyllning av stesolid, på samma sätt som gjorts under hela dygnet, men hon hann inte. Förvånat insåg hon att Saga somnat in. Vi var alla helt oförberedda. Helt tyst och stilla. Sagas kropp låg framför oss i sin säng, men hon hade lämnat den. Det hände så plötsligt, så odramatiskt, och precis så som Saga önskade, i sömnen. Jenny och jag tittade på varandra och visste båda två, att nu är Saga med Isabell. Och om jag får gissa så springer de tillsammans till första bästa sjö och badar!

Av hela mitt hjärta är jag så tacksam över att Saga äntligen fått kasta av sig sin sjukdom, sin sargade kropp, och blivit fri!

Min älskade, älskade dotter!!!

Du kommer för alltid att finnas med oss i våra hjärtan!! <3333

/skrivet av mamma Jessica

Gillar

Kommentarer