Jag har svårt att förstå att det bara är två veckor sen jag hjärnopererades och 10 dagar sen jag skrevs in på rehabhemmet på Kungsholmen. De två första dygnen gick jag med rullator och var orolig för hur jag skulle kunna börja gå och klara mig själv igen då jag hade 0% känsel i högra foten. Jag kände inte av foten alls och var tvungen att titta ner på den när jag steg ner eller gick, så att jag inte steg snett. Min fot kändes som en stor klump som inte hörde ihop med resten av kroppen och den har fortsatt att vara konstant domnad fram till för några nätter sen, när jag plötsligt vaknade mitt i natten av att jag kände att jag vickade på tårna på samma sätt som jag brukar göra varje morgon när jag vaknar hemma...

En enorm lättnad & tacksamhet sköljde över mig och jag låg länge och skrattade i sängen denna natt. Jag har varit så orolig för att domningen inte skulle vara övergående eftersom det skulle innebära att jag hamnade att gå utan känsel i foten resten av livet. Det går inte att träna bort en domning orsakad av en hjärnoperation, allt annat kan man träna bort eller bli bättre på, men en domning utan känsel kan ingen fysioterapeut i världen hjälpa mig med. I skrivande stund upplever jag att jag har fått tillbaka ca 30% av känseln & rörligheten i foten, så det går åt rätt håll...

Jag hade som mål att kunna gå själv och ta emot mina föräldrar med öppna armar utan rullator när jag varit här i 3 dygn och de kom och hälsade på mig för en vecka sen och det lyckades jag med! Från de första stapplande promenaderna här i parken med rullator på ett par 100 meter gick jag slutligen runt varv efter varv om dagarna, helt utan hjälpmedel, bara en vecka senare. Tacksam är bara förnamnet!

Jag hade inte kunnat få en bättre vistelse på hemmet än jag fått. När jag såg vilka medresenärer som ”tilldelats mig” när jag skrevs in, dvs vilka andra som råkade vara intagna här samtidigt, trodde jag till en början att jag skulle hålla mig mycket för mig själv, eftersom medelåldern var närmare 70 och många satt ensamma & tysta... Tills jag tog som min personliga uppgift & utmaning att försöka göra skillnad och nå fram till och prata med så många som möjligt under min tid här och det har varit min ”hemliga mission” på hemmet.

För att kunna uppnå mitt mål har jag flyttat runt i matsalen under måltiderna. Vid varje måltid har jag försökt vara tidigt på plats så att jag haft möjlighet att sätta mig ner bredvid någon som jag inte pratat med förut. Jag fick till en början förvånade blickar när jag visade intresse och började ställa frågor, men glädjen i blicken som dröjde kvar hos dem jag samtalade med efteråt har varit bland det mest belönande jag upplevt hittills i livet!

Här på hemmet har jag bokstavligen sänkt medelåldern med råge under min vistelse, men det har varit så berikande för mig och jag känner verkligen att jag har fått mångfalt mer än jag gett. Jag har fått vara med om de mest underbara stunder & ögonblick, fyllda av så mycket kämparglöd, äkta liv och kärlek...

Jag har deltagit i tipspromenader på hela 300 meter med naturfrågor tillsammans med både talföra & tysta deltagare, långsam dans med mina nya vänner i takt till skön countrymusik [det är inte lätt att hålla takten när hjärnan är trött och ett ben släpar efter och inte är med på noterna], målning av sidenscarfar i egen design i arbetsterapin och tillverkning av ett fint smycke [det senaste hittade jag på själv under tiden mina vänner valde att bygga hus av tändstickor, vi hade en liten intressedelning där]...

Jag har upplevt så mycket kärlek här! Jag har haft intressanta samtal med radioprataren som även deltagit i Sommar i P1... Jag har fått lära känna fysikern från Polen som lärt mig mycket om alkalisk mat och uppmuntrat mig att övergå till mer alkaliska ingredienser i matlagningen med tanke på min cancer... Jag har fått ta del av mångas liv och funderingar och sett på väldigt nära håll vad en stroke kan innebära för en människa...

Mina mest värdefulla stunder & samtal har jag ändå haft med min fina Fransisca, äventyrerskan på Bali, om ni minns? Våra samtal har mest liknat ivriga diskussioner som förs i en bokklubb och vi connectade från dag 1. En fin vänskap har vuxit fram, som är för unik för att försummas, så när Fransisca blir utskriven från hemmet kommer vi att ta vid där vi slutade och starta vår egen lilla bokklubb. Jag har på känn att vi har många intressanta träffar framför oss, på Södermalms mysiga cafeer, i närheten av var hon bor, i många år framöver ❤️

[Bilden från hemmet på Kungsholmen tog jag en solig eftermiddag för en vecka sen, när jag var på en av mina egna motionsrundor för att förbättra min gång]

  • Livet
  • 5 837 visningar

Gillar

Kommentarer

Texten jag delar med mig av idag skrev jag för exakt ett år sen, när jag kom hem från min första terapisession i livet...

[September 2018]

Det är tidig höst och jag sveper den varma yllekappan omkring mig. Det ligger en tjock dimma över Stockholm denna morgon och det duggregnar lite lätt. Jag promenerar över St Eriksbron och går förbi gymmet med de stora fönstren mot gatan. Jag fascineras av tanken att detta var Abbas inspelningsstudio på 80-talet och jag ler varje gång jag går förbi här. Tänk, här satt Björn & Benny och filade på nya låtar inpå småtimmarna. Jag kan se det framför mig. Jag undrar var de åt lunch om dagarna och om de ställena finns kvar ännu idag? Agneta & Frida gick nog också ofta över den här bron när ny musik skulle spelas in. Jag undrar vilka snygga outfits de hade på sig när de gick här gatan fram, på precis samma plats som jag går nu? Troligen någon av sina broderade vackra blusar, pälsjackor, platåskor och utsvängda jeans...

Efter några minuters promenad kommer jag fram till porten där jag ska gå in. Det är ett fint gammalt höghus i rödaktigt stenmaterial. Jag letar efter lappen jag har i fickan med portkoden och knappar in den. Jag går två trappor upp och ringer på dörren.

Christine välkomnar mig med ett leende, hälsar och tar mig i hand. Hon ber mig sätta mig ner i hennes rum en liten stund tills hon kommer tillbaka. Jag tittar mig nyfiket omkring. Jag sätter mig ner i en av de två fåtöljerna som finns mitt i rummet, de ser bekväma ut. Det är ett stort, ljust rum med stora vackra fönster som vetter mot ett gammalt, vackert höghus i en mörkgul färg. Ett litet värmeljus fladdrar i en liten transparent glaslykta på det låga bordet framför mig och bredvid ljuset står en ask med pappersservetter och en glaskanna med vatten. På fönsterbrädan står en vit orkide’ och en rund gammal bordsklocka i mörknad silverfärg. Det är nyvädrat & svalt i rummet och alldeles tyst. Jag har aldrig gått i terapi hos en psykolog förut, men jag har fantiserat om hur det skulle kunna vara och se ut. Har alla psykologer en soffa i rummet, eller är det en myt? Man tänker sig kanske att en stor, skön soffa eller divan skall finnas nånstans i rummet som man kan krypa upp i, såsom de gör i filmerna. Men Christine har ingen soffa...

Hon kommer in i rummet och ler mot mig igen. Hon går fram till fönstret och tar upp den gamla, runda silverklockan och vrider tillbaka den en timme...

Det är mysigt att gå till en psykolog, i alla fall om man har turen att få en så klok & ödmjuk person som Christine. Jag pratar oavbrutet och hon lyssnar. Några få gånger under timmen vi är tillsammans ställer hon ett par följdfrågor baserat på det jag nyss berättat för henne. Hon ställer kluriga frågor och jag blir tvungen att tänka efter ordentligt innan jag svarar och hon leder mig in på djupa plan i mig själv. Det känns bra. Det är tungt, men mycket befriande...

Jag borde ha gått till en psykolog mycket tidigare i livet, inser jag nu. Varför ska det vara så svårt att söka hjälp med det psykiska välbefinnandet som är så viktigt? Vad är vi rädda för? Oss själva? Varför har jag inbillat mig att jag är ”duktig” om jag klarar allt på egen hand? Dumt, så dumt!

När min timme är över går jag långsamt hemåt tillbaka över St Eriksbron med lätta steg efter min första terapisession och jag ser redan fram emot nästa ❤️

[Bild från St Eriksbron, en annan mulen höstdag när jag promenerade förbi]

Gillar

Kommentarer

Hej finingar ❤️

I fredags kom mina föräldrar till Stockholm för att få vara nära mig och i lördags fick jag ett dygns permission härifrån hjärnhemmet. Jag får fortfarande en spruta i magen varje kväll för att motverka blodpropp, så med löfte från min pappa till personalen om att han ger mig min spruta på lördag kväll, fick jag åka hem för ett dygn och umgås med familjen!

Det kändes härligt, men märkligt, att kliva över tröskeln till vårt hem. Det är nu 10 dygn sen jag opererades, men det känns som en evighet sen vi promenerade hemifrån den där tidiga morgonen, när det var dags för min operation. Så mycket har hänt sen dess, och ändå inte...

Jag borde nu vara tumörfri i hjärnan [har inte fått de slutgiltiga, exakta resultaten från den MR-röntgen som gjordes på min hjärna ett dygn efter operationen, men de första bilderna ser bra ut säger man] och ordet Tumörfri kan jag njuta av länge & väl. Tumörfri ❤️ Det måste vara det vackraste ordet som finns i Svenska Akademiens ordlista!

Idag skall jag åka och lämna några blodprover vid labbet på Karolinska för min kommande immunbehandling som jag missade i fredags pga den tidigarelagda operationen och på eftermiddagen tar de bort mina många titanstift i huvudet. Jag har ett långt sår som ringlar sig från vänster sida av huvudet och uppåt över nästan hela hjässan. Det ser inte så farligt ut som det låter, men det ser ändå bokstavligen ut som om någon har gått loss direkt på mitt huvud med en häftapparat [om du vill och vågar kan du förstora upp dagens bloggbild, så ser du en liten del av min stiftade titanrad på bilden] Det ser faktiskt ut som ett modernt & minimalistiskt diadem... Cornelia tog bilden av mig igår när jag kände att jag ville dela med mig av en bild till er, från vår egen lilla gata, så ni kan se att jag mår bra ❤️

Hoppas du får en fin måndag!

Kramar,
Pernilla

Gillar

Kommentarer