Albert Einstein fick Nobelpriset i fysik 1921, men inte för relativitetsteorierna som nog många tror. Han fick priset för sin förklaring av den fotoelektriska effekten. Den är en märklig effekt som upptäcktes på 1800-talet och inte kunde förklaras med den tidens teorier. När forskare lyser på en metall, börjar en elektrisk ström att flyta genom metallen. Ju starkare ljus, desto starkare ström. Men bara om ljusets våglängd är mindre än ett visst gränsvärde. För de flesta metaller behövs det ultraviolett ljus. Om ljusets våglängd är längre än gränsvärdet, händer ingenting. Oavsett hur stark ljuskällan är flyter ingen elektrisk ström genom metallen.

Einsteins förklaring utgår från ljusets dubbla natur, som Max Planck hade upptäckt 1900. Ljus kan vara både en vågrörelse och en ström av partiklar. Som en ström av partiklar, fotoner, har varje foton en energi som beror på dess frekvens, eller våglängd. Ju högre frekvens och ju kortare våglängd, desto större fotonenergi. Har fotonen tillräckligt mycket energi, kommer den att slå ut elektroner från metallens atomer och då börjar en ström flyta igenom metallen. Har varje foton för lite energi, klarar de inte av att slå ut några elektroner och det blir ingen elektrisk ström.

Så över till något annat, som kan tyckas vara helt orelaterat, men det tycker inte jag.

De flesta sjuka människor vill ha en korrekt diagnos och en korrekt orsak till sina besvär, så att det går att få bot eller åtminstone lindring. Det gäller inte för den överväldigande majoriteten av en grupp av sjuka. De kallas elallergiker eller elöverkänsliga. Trots att forskning visar att besvären uppkommer när den sjuka tror att det finns elektricitet eller elektromagnetiska fält i rummet, oavsett om det verkligen är fallet eller inte, fortsätter de elöverkänsliga att envisas med att det är elektromagnetism som orsakar besvären.

Besvären är i allra högsta grad verkliga för de drabbade, Det är den verkliga orsaken de inte vill erkänna. Inte de flesta av dem, i alla fall. Några få av de sjuka har prövat psykoterapi, till exempel kognitiv beteendeterapi, och funnit att det hjälper De flesta av de sjuka håller fast vid orsaker som inte stämmer och kräver elsanering eller väljer att flytta ut dit där de tror att inga elektromagnetiska fält finns.

I lokaltidningen rapporterades att Bollnäs' kommun vill avsätta mark där elallergiker kan bo. Mark där inga mobilmaster eller elledningar ska få finnas. Ett problem med det är att det redan finns en mobilmast i området. Ett annat problem är just att elallergi eller elöverkänslighet inte är en officiellt godkänd diagnos.

En ledarskribent på lokaltidningen tycker inte att Bollnäs' kommun ska ägna sig åt stödja en grupp människor som envisas med att deras besvär orsakas av elektromagnetiska fält när inga bevis finns för att så är fallet. Hon skrev ett inlägg på ledarsidan om det. Naturligtvis retade det många i den hårdföra kärnan av elöverkänsliga som vägrar inse att problemet finns i deras psyken och inte i elektromagnetism. Det publicerades många arga insändare.

Det hela har nått längre än till lokala media. Expressens ledarsida har också tagit upp Bollnäs' kommuns planer på en zon för elöverkänsliga. Och tycker inte heller tycker om planerna. Så nu lär väl Johannes Forssberg få många hatmejl från folk som föredrar en felaktig förklaring till sina besvär.

Då återstår för mig att knyta ihop de två saker jag har skrivit om.

Den typ av elektromagnetism som de elöverkänsliga främst tror sig ha problem med, är radiostrålning. I radiostrålning har varje foton lite energi. Det är energi som verkligen inte räcker för att slå ut några elektroner. Än mindre klarar den av att ta sig in atomkärnor och orsaka radioaktiva sönderfall. Kan den inte slå ut elektroner, kan den till exempel inte heller bryta upp molekyler. Hur skulle radiostrålning kunna orsaka någon skada, när den inte kan påverka kroppen molekyler?

Radioaktiva ämnen ger upphov till joniserande strålning. I den strålningen har varje foton tillräckligt mycket energi för att slå bort elektroner från atomer och molekyler. Det är därför den kallas joniserande. Jonisering innebär just att elektroner slås bort och lämnar atomen eller molekylen. I en metall får joniserande strålning elektricitet att flöda. I andra ämnen ställer den till med annat. I kroppens celler orsakar den problem som cellerna måste klara av att reparera för att inte bli cancerceller.

Ultraviolett strålning har också fotoner med tillräckligt mycket energi för att slå ut elektroner. Och inte bara i metaller, utan också i kroppens molekyler. Den påverkar hudens celler, vilket vi kan se om vi vistas ute en klar sommardag. För mycket ultraviolett strålning på huden ger hudcancer, men knappast cancer i organ längre in i kroppen. I alla fall inte direkt.

Vi vet att elektromagnetism kan skada kroppen, om varje foton har tillräckligt mycket energi för slå ut elektroner ur atomer och molekyler. Radiostrålningen, som elöverkänsliga påstår orsakar deras besvär, har inga sådana fotoner. För att radiostrålningen ska kunna skada kroppens celler, krävs endera någon ännu så länge oupptäckt process eller magi. Bägge sakerna verkar osannolika. Kan radiostrålning inte få elektricitet att flöda i en metall, kan den inte gärna skada en cell heller.

Nej, det är hög tid för de elöverkänsliga att de inser och erkänner att vad de behöver är psykoterapi och inte elsanering!

Gillar

Kommentarer

​Forskningsfusk är på tapeten just nu, bland annat efter Macchiariniaffären. De senaste åren har det avslöjats en rad fall av forskningsfusk inom bland annat medicin och datavetenskap. Vad gäller klimatvetenskap, har amerikanska kongressen inlett en undersökning om det ligger forskningsfusk bakom den temperaturserie som ligger bakom svenska mediers ständiga påståenden om X antal rekordmånader i rad och Y antal rekordår i rad. Senast jag såg något om det, hade ansvariga forskare vägrat att lämna ut all sin E-post om serien till kongressutskottet som sköter undersökningen. Det är rätt länge sedan. Det står väl still nu, när det är valrörelse i USA. Inte bara ny president ska väljas, utan en rad andra politiker på olika nivåer.

Ancel Keys är en forskare som ägnade sig åt forskningsfusk. Det är desto allvarligare, för vad han påstod sig ha hittat bevis för är samband mellan högt fettintag, hög kolesterolhalt och hjärt- och kärlsjukdomar. Politiker och myndigheter i hela västvärlden, och kanske hela världen, har trott på hans fuskresultat och verkat för att människor ska äta mindre fett och mer kolhydrater. Resultatet är bland annat en ren epidemi av diabetes i västvärlden. Någon minskning av hjärt- och kärlsjukdomarna har heller inte skett, naturligtvis, för kostråden snarare ökar risken för sådana sjukdomar.

Fet mat gör folk feta, är också en del av kostråden som bygger på forskningsfusk. Kolhydratrik mat ska undvika fetma, påstods det. Och visst, vi har sett en epidemi av fetma i väst också, till följd av dessa felaktiga och ovetenskapliga kostråd.

En annan sak som kanske verkar orelaterad, men faktiskt hör ihop, är faktaresistans. Svenska journalister älskar att skriva om det och tillskriver framför allt verklig eller påstådd extremhöger åkomman. Vad journalisterna inte begriper är att de tillhör den grupp som är mest drabbad.

Faktaresistans gäller märkligt nog inte alla typer av fakta. Såvitt jag kan bedöma med mina kunskaper, skriver många journalister kunnigt om många saker. För att så helt blunda för fakta och bara sprida myter, halvsanningar och hellögner i andra frågor.

Den person jag kan knyta ihop de här två ämnena med, är DN:s Förvillar-Bojs. I den tidningen skrev hon just myter, halvsanningar och hellögner när det gäller klimatfrågor. Hon slutade för att bli frilansare, men dyker ändå upp nästan lika ofta som tidigare.

Nu har hon dykt upp igen, men inte för att förvilla om klimat, utan för att ta upp just forskningsfusket bakom kostråden om lite fett och mycket kolhydrater. Hon nämner inte Alcen Keys vid namn, men han borde finnas med i det hon tar upp. Keys själv fick väl knappast några pengar från sockerindustrin, men många av hans efterföljare har nog det. Fast frågan är om det är så viktigt ändå? Forskningsgrupper visste vad politiker och myndigheter ville se. Det vill säga att fet mat är dåligt och kolhydratrik mat är bra. Socker är ju en typ av kolhydrat. Mat med lite fett smakar inte mycket alls, så livsmedelsindustrin tillsätter ofta socker för att ge mer smak.

En sak vägrar Förvillar-Bojs fortfarande att fatta. Hon konstaterar helt korrekt att det kan bli problem om industrier finansierar forskning. Hon vägrar att fatta att det också är ett problem när politiker vräker pengar över ett aktuellt forskningsområde med mer eller mindre uttalade förväntningar över vad forskningen ska komma fram till. Det spelar faktiskt ingen större roll varifrån pengarna kommer. Det viktiga är stora mängder pengar strömmar in med förväntningar. Förväntningar som inte bara behöver vara över vissa resultat, utan också över att ett påstått problemområde ska vara just det och värt att slänga ytterligare stora summor över.

Felaktiga resultat behöver trots allt inte bero på rent och medvetet fusk. Det kan också vara att forskare designar studier och experiment utifrån förutfattade meningar om vad de vill finna. Det kan vara att när resultaten inte stämmer med de förväntade, läggs de i en byrålåda och blir aldrig till en vetenskaplig artikel. Det "måste" ju vara något fel på resultaten!

Att allt det här minsann är ett problem också för klimatforskning, och inte bara medicin och hälsoforskning, kommer Förvillar-Bojs aldrig att begripa och erkänna.

Gillar

Kommentarer

Det görs många försök att bevisa är onda. Och visst leder de till en del dåliga saker, som att människor dör i bilolyckor. Å andra sidan står bilar för transporter av personer och material och det är transporter som skulle vara svåra att ordna på annat sätt. Häst och vagn är ju en möjlighet, men hästarna ska ha mat och skiter bokstavligt talat en massa. Luftföroreningar kan vara farliga. Mer så innan katasylatorer blev standard. Mindre nu. Det senaste försöket att bevisa att luftföroreningar från bilarnas avgaser fortfarande är farliga, berättar DN om idag. Det är ju rätt allvarligt om det är sant att luftföroreningarna skadar barnens lungor. Fast är det sant då? Det finns några tveksamheter i artikeln. En är kombinationen av påståendet att barn som utsätt för luftföroreningar under första levnadsåret riskerar att få sämre lungfunktion och påståendet att resultaten (av till exempel enkäter) har jämförts med halterna av föroreningar vid barnens dagis, skolor och bostäder. Barn går ju inte i skolan under sitt första levnadsår! De flesta går inte i dagis heller. Få dagis accepterar barn under ett år. Det första året förväntas föräldrarna vara hemma med barnen, eller eventuellt få mor- eller farföräldrar att ställa upp. Vidare är 1900 barn en väl liten grupp för att få fram statistiskt säkra resultat. Och den påstådda, nedsatta lungfunktionen var bara 3-4 % "överlag". Betyder "överlag" att alla barnen hade nedsatt lungfunktion? Hur kan forskarna veta det, om ingen kontrollgrupp fanns? Någon kontrollgrupp nämns inte. Eller menas med "överlag" bara de av barnen i gruppen av 1900 som utsatts för mest luftföroreningar? Det verkar vara väl stor risk att den funna, nedsatta lungfunktionen på 3-4 % kommer från annat än luftföroreningar, till exempel ren slump. Resultatet ser inte alls imponerande ut. Fast mer forskning behövs väl om det, som det ofta brukar stå i slutet av vetenskapliga artiklar.
  • medicin
  • 21 visningar

Gillar

Kommentarer