21 november, 16 år sedan, någon gång efter 14:00, kom jag till denna värld. Jag spenderade mina första veckor på jorden bland vitklädda sjuksköterskor som kontrollerade att sonden som var placerade vid min näsa som skulle ge mig näring fungerande som den ska.

På dagis var jag flickan som lekte med de andra barnen samtidigt som jag var väl medveten om att se till så jag inte hamnade i centrum därför då riskerade jag att dra på mig uppmärksamhet. Om ni skulle fråga mina dagisfröknar om mig skulle de antagligen beskriva mig som den försiktiga flickan som alltid reserverade min miljö en lång stund innan jag började ge mig in i den. Mamma och pappa var min barriär av trygghet och jag ville aldrig släppa taget.

Åren gick, och jag fick sommarlov där jag passade på att äta mängder av vaniljglass och badade i den ljumna barnbassängen. Efter sommarlovet väntade därefter var inte dagis, utan det var skolan. Jag minns inte de första åren av min grundskoletid särskilt mycket. Det jag däremot minns är den utveckling jag har gjort från den första dagen till nu.

Barriären av trygghet vågade jag gå allt längre ifrån därför jag visste att den bara fanns några steg bort när jag skulle behöva den. Jag byggde upp en trygghet hos mig själv som jag alltid kunde falla tillbaka till. I mellanstadiet spelade jag teater medan jag stod framför en stor skara människor bestående av mammor, pappor, de äldre barnen och lärare. Det skulle aldrig femåriga Wilma kunnat trott.

Under min högstadietid började betydelsen att agera och göra skillnaden växa sig allt starkare. Jag förstod att man behöver inte vara i en viss ålder, sitta i en ledning med stort inflytande eller ha en stor plattform där man når ut till många människor. Jag insåg att jag kunde göra skillnad.

Nu sitter jag här och klockan är strax efter 14:00 och jag är officiellt ett år äldre. Jag blir stolt när jag tänker på den resa jag har gjort från den flickan som reagerade med tårar så fort uppmärksamheten började närma sig, till den jag är idag. Olika men ändå så lika. Tänk vilken resa jag har framför mig.

Gillar

Kommentarer

Tystnaden är vart vi faller,

Det känns som man är bakom galler.

Tänk om vi inte föll,

Då skulle man aldrig bli glömd.

Gallret har omslutits av många,

Men fångna är inte alla,

Något som icke bör förfalla.

Tystnaden bryts,

Det som kommer ut knyts när gallret bryts,

Ingen blir glömd,

Ingen förblir dömd.

Någon ropar;

"Se det är höst!",

Nu kan man höja sin röst.

Gillar

Kommentarer