Hur hamnade jag här med minnesrubbningar, magkatarr, ångest, koncentrationssvårigheter och konstant trötthet? Ja, svaret är enkelt. Allt är samhällets j*vla fel.

Jag tänker ALDRIG någonsin tillåta mig själv skuldbelägga mig för det mående jag står inför just nu. Jag hade aldrig hamnat här om det inte vore för samhället. Redan i tidig ålder hoppade jag ofrivilligt med i spelet och de tillhörande spelreglerna samhället har skapat. Som liten skolflicka förstod jag snabbt att fel var något man helst inte skulle ha på läxförhören. Helst skulle man inte göra misstag överhuvudtaget. Håret skulle vara kammat och skorna väl knutna.

Moralen den lilla skolflickan lärde sig har följt med mig ända fram till nu. Inte har jag brutit mot en enda spelregel och det har gjort att jag som tjej har kommit långt i spelet. Alltid högpresterande på alla plan så gott jag kan. Duktig om samhället skulle beskriva mig.

Saken är det att nu är jag less. "No more fucks to give" som powerkvinnan Mia Skäringer skulle säga. Jag är less på att spendera nästan all min vakna tid på prestationer. Jag är less på att känna att mina prestationer alltid kommer som prio ett. Jag är less på att när mitt immunförsvar sviker mig att jag inte känner ro och samvete till att vila.

Min kropp har sagt ifrån på riktigt nu och då gör jag detsamma. Skapar en följetong. Man brukar säga att man efter en utbrändhet aldrig riktigt kommer tillbaka till den man var. Och saken är att jag inte är intresserad att bli den personen igen. Den person spelade efter samhälletsregler och pressade sig på ett sätt som inte var mänskligt. Det är inte jag intresserad av.

Heja mig. Heja dig. Heja oss.

<3.

Gillar

Kommentarer

I ettan grät

jag

över att sakna förståelse för hur

1 x 2 = 2,

I trean skrev

jag

i min dagbok att jag var stressad över

provet om två veckor,

I sexan instämde

jag

när min mentor sa åt mig att

plugga mindre

han var den första i sin

snart avslutade karriär

han hade sagt det till

och

jag lyssnade inte,

I nian fick

jag

en artikel av min svensklärare

som berättade om en

ung tjej som hade

gått in i väggen

jag skumläste den,

I ettan på gymnasiet gick

jag

till en psykolog som fick mig att växa mig stark

gentemot min prestationsprinsessa

och allt blev helt plötsligt mycket lättare,

Vid starten av tvåan på gymnasiet hade

jag

nyligen bekämpat en kris,

I mitten av tvåan på gymnasiet började

jag

känna mig som om jag var i ett dis,

I slutet av tvåan på gymnasiet visade det sig att

jag

visst hade bränt ut mig,

Nu ska

jag

sova och vila

till allt har rätt ut sig,

Värdesätta

mig själv

och för evigt skita i vad samhället

har att säga mig.

Gillar

Kommentarer

Jag vaknar efter en natt med växelvis sömn. Det är oftast så nu för tiden. Konstant trött, men saknar trots det förmågan att hamna i något djupare tillstånd än att jag vaknar så fort markisen utanför mitt fönster fångas ut av vinden. Min kropp är inte van med att vila.

Hetsigt vispar jag gröten för att den inte ska bränna fast i kastrullens botten. Vattenkokarens väsen dånar i mitt huvud. När jag sköljer bort resterna av gröten från kastrullen behöver jag ändå ta fram stålullen.

Ute är det svalt. Pappas fleece skyddar mig från kylan och den för stora storleken gör att det fungerar som ett sittunderlag när jag sätter mig på den flisiga bänken. Friskluften och bara vara förmögen att ta intryck från papperstidningens tryckta sidor gör mig relativt lugn. En känsla jag vill utveckla en relation till.

Gillar

Kommentarer