Igår var det fest. I förebyggande syfte hade jag försatt mig i vilofas dagarna innan för att orka med, eller snarare för att efterdyningarna dagarna därpå inte skulle bli så starka. Jag tror att jag lyckades. Idag mår jag ganska bra. För mig är det lätt att bli upplevelsebakfull numera.

I inbjudan som skickades ut för några veckor sedan framkom det att färgglatt var klädkoden vi skulle förhålla oss till. Problematiskt för mig vars garderob består av svart och vitt tänkte jag, men sedan fick jag syn på en reflexväst när jag rotade igenom byrålådan i hallen och insåg då att lösningen var relativt enkel.

Kvällen var mysig och det kändes som både Lina och Hanna var väldigt nöjd när jag kramade dem hejdå i soluppgången. Det gjorde mig glad. Det förtjänar de.

Gillar

Kommentarer

Klockan är strax efter sju och jag sätter mig på den skavda träbänken med förklädet fortfarande på. Kvällssolen drar sig mot träkronorna och lämnar altanen i skugga. Maten är lagad efter receptet jag fick av Elsas mamma efter första middagen ute på terrassen i Spanien. Det var varmare där borta men ändå tillåter jag mig själv att njuta av det vi har här. Svensk sommar har något alldeles eget inom sig.

Jag pauser senaste avsnitten av Skäringer & Mannheimer och går in till köket för att plocka undan och ställa in resterna i kylskåpet. Ett os av vitlök gör sig märkbart där jag står och jag lämnar ytterdörren på vid gavel i hopp om att det ska fungera som fläkten jag glömde sätta på.

På trädäcket ligger solen fortfarande kvar och jag sätter mig i fåtöljen utan att hämta tillhörande dynor. Det är ganska bekvämt ändå trots att ryggstödet trycker mot min rygg och kroppen reagerar i vanlig ordning med sitt stresspåslag. Jag vet att övning ger färdighet. Jag vet det.

Gillar

Kommentarer

Det är snart en månad sedan jag publicerade Prestationsprinsessan som gått och blivit trött (HÄR) och Hur hamnade jag här? Samhället. (HÄR). Två inlägg som beskrev läget trots att jag än idag inte riktigt förstår vart jag har hamnat. Hjärntrött och att handbromsen måste sättas in är de ord jag minns trots att de var fler.

Jag har inte hunnit reflektera över vidare framsteg eller inte sedan veckan i våras då det small till och jag insåg att något behövde göras. Att stressen bieffekter inte kändes som vanligt, utan värre. Allt har känts relativt ensidigt. Från bättre till sämre eller tvärtom. Ibland mellan veckor, dagar eller till och med timmar. Jag har börjat acceptera det.

Om vi ska snacka klarspråk är det skitläskigt att må dåligt och komma ifrån det man vanligtvis brukar känna. Det är däremot också en sak som jag har börjat acceptera. Att ställa upp för strid kommer bara göra processen ännu längre.

Mitt mål just nu är att värdesätta mig själv och förstå mig på vad återhämtning innebär. Min relation till återhämtning existerar inte. Jag har utvecklat en sådan distans till återhämtning att min kropp reagerar med ett stresspåslag om jag ligger i soffan och försöker se en film. Det är svårt att anstränga sig och ta dem rätta valen när man är trött redan från start, men jag gör mitt bästa och det ger resultat.

Faktum är att min magkatarr jag har haft i månader har försvunnit (så länge jag håller mig borta från kaffe och annat som lockar fram den). Sedan har min sömn blivit bättre. Jag somnar snabbare och får sova bättre om nätterna. Just att sömnen har blivit bättre är jag så otroligt tacksam för. Jag har förlorat otroligt många sömntimmar och jag vet att saker kommer bli enklare att hantera nu när jag har fått tillbaka dem.

Jag har börjat inse hur viktigt det är för mig att inte boka upp mig på många saker och ge mig själv ensamtid trots att jag tycker det är jobbigt. Jag har lätt för att tacka ja till saker därför jag innerst inne vill, trots att jag egentligen inte orkar med. Det misstaget gör jag hela tiden. Biverkningen blir oro innan, en mild tillfredsställelse när det bokade sker , men en bakfylla av trötthet som påverkar hela mig oftast flera dagar efteråt. Jag tränar mig ständigt på att försöka hitta en balans.

Jag vet att detta jag befinner mig i kommer göra mig ännu starkare än vad jag redan är. Det är något jag alltid försöker påminna mig själv om, speciellt de dagar saker känns som mest likgiltigt. Jag lär mig dagligen om vad jag behöver för att må bra. Vad som är viktigt och inte. På något sätt är jag glad att det som har hänt har hänt nu och inte när jag är äldre. Det känns fint att få lära känna mig själv nu och inte senare.

Gillar

Kommentarer