För några dagar sedan läste jag ut Det opålitliga hjärtat av Morgan Larsson. 450 sidor av ren läsarglädje kan jag medge. Jag har läst många bra böcker i sommar, däremot har ingen av dem historierna etsat sig kvar oss mig såhär i efterhand. Den risken känner jag inte med Det opålitliga hjärtat.

Boken handlar om Love som får ett hjärtstillestånd när en främling i andra änden av telefonen levererar beskedet han har drömt om i hela sitt liv. Som om en skyddsängel satt på hans axel vid det tillfället lyckas han överleva, men med ett förbud från läkaren att inte ha sex då det kan resultera till att hjärtat stannar permanent. Istället börjar han dock leva varje dag som det vore den sista och blir mer åtråvärd än någonsin. Som det står på bokens baksida "[...] tvingas han balansera på gränsen mellan sanning och lögn, vänskap och kärlek, tillit och svek. Allt för att förhindra en tragedi.".

Handlingen är surrealistisk på många sätt. Vissa delar av boken fick mig att undra vilket tillstånd Morgan var i när han skrev det.. Ändå är det här första gången jag faktiskt skrattar medan jag läser en bok (bortsett från när jag var tio och läste Berts dagbok) vilket beror på att jag oftast tycker böcker som är tänkt för att vara roliga blir så krystade. Det är som att se en serie vars enda syfte är att underhålla. Det misslyckas nästan alltid.

Morgan skriver även otroligt träffsäkert och porträtterar manlig vänskap på ett väldigt fint sett. Alla karaktär överlag är väldigt enkla att tycka om. Mycket har nog med att varenda karaktär har säregna egenskaper vilket gör dem intressanta.

Även fast Det opålitliga hjärtat är överlag humoristisk tas en del allvarsamma ämnen upp. Det skapar en betydelsefull kontrast. Bland annat får man ta del av Loves dysfunktionella barndom, strävan efter lyckan och vad som händer när man uppnår det man har strävat efter men inte blir lycklig för det.

Boken hittar ni HÄR. Perfekt nu när löven skiftar färg och regnet smattrar mot rutan. Tips tips tips! Enjoy;)

Gillar

Kommentarer

Sitter i biblioteket i väntan på min första lektion. Skolans heligaste plats innan himlen börjat ljusna ifall ni frågar mig. Omsluten av tystnad. Det är skönt. Nödvändigt. Rofyllt.

Innan jag gick och la mig igår hann jag börja läsa Friläge av Yrsa Keysendal. Hann sjuttio sidor innan jag släckte lampan. Natten präglades med att vrida mig av och ann i sängen så att lakanet lossnade. När väckarklockan sedan ljöd åtta timmar senare kände jag mig en aning förvirrad. Det tog några mikrosekunder innan jag förstod vart jag var. Det är ofta på det viset. Som att djupsömnen kommer när jag väl ska vakna.

"Hur var filmen i helgen?" frågar jag när Miriam dyker upp mellan bokhyllorna i hennes ylle stickade tjocktröja. Hon ser utvilad ut och ler ett förväntansfullt leende när jag ställer frågan. Jag förstår att den var bra. Det var filmen Filip och jag såg i helgen också- 438 dagar. Tips!

Biblioteket har nu börjat återvända till sitt normala tillstånd. Uppe på övervåningen hörs esteternas oro inför en oförberedd redovisningen, ljudet av blixtlås till datafodral som dras upp och antydan till en tjejgrupps diskussion om helgens händelseförlopp. Om fyra minuter börjar jag. Bäst att börja röra sig.

Ta hand om er. Ingen prestation i värden är viktigare än ert välmående. Kom ihåg det.

Gillar

Kommentarer

Jag vaknar mitt i natten av att Filip stänger fönstret som står på glänt. Han har vaknat av himlen som öppnat sig. Det förstår jag när jag hör hur stuprännan intill mitt fönster vräker ut sitt innehåll.

Några timmar senare står jag i förrådet. Det luktar instängt. Systematiskt går jag igenom klädstången med kläder som inte sett sitt dagsljus på länge. Från höger till vänster. Golvet är kallt så sidledsförflyttningen gör jag trippandes på tå. Vid näst sista galgen får jag jackpott. In tillbaka till värmen springer jag med en blå regnjacka i ena handen och tillhörande byxor i den andra.

Ute i regnet hinner jag bara gå några enstaka steg innan jag kliver i en nyskapad temporär sjö. Utifrån syns ingen skillnad, skorna är svarta, men inuti känns det desto mer. Filip skrattar och det gör jag med.

Väl omgiven av granar inser jag hur löven börjat skifta i färg. En antydan på vart vi är på väg. Hösten. Kylan. Värmen. Vissa av dem som fallit på stigen trampar jag på och andra inte. Inte helt förskräckt känner jag mig av tiden som kommer. Bara lite. Det ordnar sig. Det gör det alltid.

Gillar

Kommentarer