VECKANS HUMÖR.

Det har varit tufft att komma tillbaka till skolan, men ändå hanterligt. Jag känner direkt hur de framstegen jag gjorde under sommaren, såsom bättre minne, ron i kroppen och bättre sömn blir sämre under vardagarna men kommer tillbaka en smula under helgerna. Jag hoppas och tror att det blir bättre när skolan drar igång på riktigt då jag förhoppningsvis har upptäckt mina akilleshälar och börjat hitta strategier för hur jag ska lösa dem problemen.

Från torsdag och fram till nu har jag dock haft det bra! Skolan var till och med rolig (???) torsdag och fredag. Viktigt att nämna. Lätt att glömma.

vECKANS SKRIVANDE. 

Tror inte jag har nämnt det, men jag har börjat läsa en skrivarkurs på skolan! Läraren vi har verkar vara underbar. Jag har varit lite orolig för denna kurs då prestation kopplat med skrivande alltid resulterar till skrivkramp för mig. Som tur är vill inte vår lärare associera våra texter med betyg, utan bara konstruktiv kritik. Jippi!!

Sedan känns det så häftigt att två gånger i veckan få kliva in i ett klassrum och möta personer som delar samma intresse som mig. Jippi x2!!

vECKANS JOBBIGASTE.

Har haft konstant spänningshuvudvärk fram till fredag. Jag tror att det får mig känna mig tröttare än vad jag faktiskt är. Imorgon ska jag träffa en kiropraktor och jag är LiVrÄdd. Avskyr tanken att någon ska knäcka min nacke och rygg. Usch.

VECKANS HÖJDPUNKT.

Att min sömn har blivit bättre. Nog för att jag vaknar 4-5 gånger under en natt, men åtminstone somnar jag om relativt snabbt. Det gör så mycket att få sova. Utan sömn slutar man vara människa.

VECKANS BLICKFÅNG.

Bättre än alla huvudvärkstabletter, varma bad och spikmattor i världen.

VECKANS TANKE.

Som ni vet har jag varit sjuk sedan början av juni, men för några veckor sedan börjat kunna träna igen. Till en början försökte jag hänga med i vårt träningsschema vi har med innebandyn, men nu har jag börjat inse att jag inte kan det. Jag skulle säga att jag känner min kropp så pass bra att jag vet att det inte beror på jag inte är tränad utan att jag inte har orken.

Högintensiv träning fungerar just nu inte för mig. Det dränerar istället för att ge mig energi. Däremot har jag insett att jag klarar av medelintensiv löpning och styrka. Efter ett så långt uppehåll är det som att jag på nytt får uppleva den mentala och fysiska styrkan man får av träning (dvs om man tränar rätt och av rätt anledningar). Det är så häftigt!

VECKANS BEROENDE.

Sojamjölk!!! Har inte kunnat dricka kaffe på evigheter i den mån jag vill (pga av magkatarr :-)), men nu däremot kan jag det tack vare sojamjölk. Helt enkelt kör jag 50/50 då resultatet fortfarande blir bra då det smakar ljummen kaffe latte. Jag har testat det med vanlig mjölk också och det rekommenderar jag ingen att göra.

VECKANS MUSIK. 

VECKANS längtan. 

  • Studenten.
  • Onsdag därför då släpps ett nytt avsnitt av Sjuksystrarna På Fredenslund.
  • Vardagskvällarna. Min tid att läsa Det Opålitliga Hjärtat .

Gillar

Kommentarer

Jag kan inte göra annat än att oroa mig inför hösten. Att grenar blir kala och mörkret faller känns som en petitess. Det kan jag hantera. Däremot att portarna slår upp till skolan snart igen det gör mig livrädd. Bara tanken på att behöva sätta mig i skolbänken igen och knappra på tangentbordet i rapidfart för att hänga med får min luftstrupe att krympa. Jag vet inte hur jag ska klara av det.

Vanligtvis vid den här tiden brukar jag i smyg känna en längtan till att komma tillbaka till rutiner och arbete. Sommarens uppladdning av energi känner begäret att komma ut. Problemet är att den där uppladdning i dagsläget inte ens är halvfylld. Skolan börjar om drygt en vecka. Många dagar blinkar batteriet rött innan jag har hunnit ta bort sömngruset från ögonen och ibland förlorar jag den lilla energin jag har genom misstaget att reducera bort en ynka minut från min återhämtning.

Mycket tror jag också handlar om att jag känner att jag börjar bli bättre. Diset är inte lika konstant, mina känslor börjar komma tillbaka, positivitet liknas inte längre alltid med något enerverande och jag sover åtminstone bättre jämfört med förr. Jag är så otroligt rädd att förlora allt som har blivit bättre.

Skolan känns som en prövning jag inte är redo för än. Det kommer krävas så otroligt mycket av mig för att detta ska gå. Jag måste göra förändringar i vanor och synsätt som jag har haft under hela min barndom. Framförallt måste jag ta ett stenhårt grepp över dem lärdomar jag har fått under denna sommaren. Våga prioritera mig själv först och vara "självisk". Lärdomarna jag har fått skänker åtminstone en viss typ av trygghet just nu.

Gillar

Kommentarer

Låt mig slå ett slag för den duktiga flickan. Vi alla känner henne. Problemet är att vi många gånger bara tackar för hennes prestationer, tar henne för givet, och aldrig riktigt frågar vad vi kan ge tillbaka för det hon har gjort för oss. Det är synd, därför det gör att risken ökar att vi förlorar henne.

Duktiga flickan finns genom hela livet. Hon var den som satt tyst med dinglande ben vid skolbänken och tragglade sina tal medan du och resten av klassen gjorde uppror mot fröken och blev orsaken bakom hennes stressutslag. Vid tonåren blev hon den i kompisgänget som nästan alltid tackade nej till den övriga gruppens efterlängtade fredags tjohej. Idag är hon den som lämnar arbetet sist och till helgen bjuder upp till middag som hon har fixat med enda sedan lunchtid.

Det är lätt att tro att allt är enkelt för den duktiga flickan. Från utsidan har hon alltid lyckats med allt hon har tagit sig för. Sanningen är att hon besitter ett driv och styrka inte gemene man har. Däremot kan detta lätt bli till hennes nackdel om vi inte väljer att se henne bakom det hon gör.

För duktiga flickan i våra liv finns det inget stopp. Hon tar det extra jobbpasset ingen vill ha trots att hennes ögonlock väger tungt och diset i huvudet verkar blivit kroniskt. Till kompisen som är nyskild ringer hon för att lyssna även fast hennes egna förhållande går käpprätt åt skogen. Hon bryr sig om andra mer än vad hon bryr sig om sig själv, och där är problemet.

Tillslut kommer vi dit när duktiga flickan inte ses vara så duktig i våra ögon längre. Istället är hon sjukskriven. Orken har tagit slut. Orsaken är vi som har tagit henne för givet och förväntat oss för mycket av henne. Allt vårt fel. Det är vi som ställer kraven, inte hon. För att lindra det dåliga samvetet kan du lova dig själv att nästa gång se personen bakom, tacka, fråga hur hon mår och be henne att släppa alla måsten för en stund och ta hand om sig själv. Den duktiga flickan behöver få höra att det är okej att vara människa. Att det räcker. Speciellt från någon annan. För henne har det alltid varit svårt att lyssna på sig själv. 

Gillar

Kommentarer