Jag vaknar mitt i natten av att Filip stänger fönstret som står på glänt. Han har vaknat av himlen som öppnat sig. Det förstår jag när jag hör hur stuprännan intill mitt fönster vräker ut sitt innehåll.

Några timmar senare står jag i förrådet. Det luktar instängt. Systematiskt går jag igenom klädstången med kläder som inte sett sitt dagsljus på länge. Från höger till vänster. Golvet är kallt så sidledsförflyttningen gör jag trippandes på tå. Vid näst sista galgen får jag jackpott. In tillbaka till värmen springer jag med en blå regnjacka i ena handen och tillhörande byxor i den andra.

Ute i regnet hinner jag bara gå några enstaka steg innan jag kliver i en nyskapad temporär sjö. Utifrån syns ingen skillnad, skorna är svarta, men inuti känns det desto mer. Filip skrattar och det gör jag med.

Väl omgiven av granar inser jag hur löven börjat skifta i färg. En antydan på vart vi är på väg. Hösten. Kylan. Värmen. Vissa av dem som fallit på stigen trampar jag på och andra inte. Inte helt förskräckt känner jag mig av tiden som kommer. Bara lite. Det ordnar sig. Det gör det alltid.

Gillar

Kommentarer

Sitter ute på skolans utegård och mjölkar det sista av sommarens värme, trots att brisarna och den växlande molnigheten tvingar på mig min tunna jacka. Jag har redan börjat knapra D-vitamin i förebyggande syfte. Försöker stålsätta mig inför det som komma skall.

Snart har jag gjort min andra skolvecka som avgångselev. Likt himlen skulle man kunna säga att det är växlande molnighet gällande mitt mående också. Vissa dagar är bättre än andra. Jobbigast av allt är tröttheten efter lunch som gör mig lamslagen.

Gällande min relation till duktiga flickan har vår relation aldrig varit så kämpig som den är just nu. Det sägs att man ska göra slut med relationer som enbart tar energi ifrån en och det är väl vad som håller på att hända nu. Jag har sedan högstadiet sagt "Det här är hösten jag gör slut med duktiga flickan!", men nu tror jag faktiskt att det kan hända. Jag tror att jag vågar.

Gillar

Kommentarer

Inser vikten av att låta helgen få stanna i sitt syfte när jag går bland björkar och gran. Hur viktigt det var att jag lämnade skolan i fredags inte bara genom att gå ut genom portarna utan också mentalt. Under hela helgen har jag inte ägna tid åt sådant som före detta jag hade gjort av ren automatik. Istället har jag gjort revolt mot mitt kontrollbehov. Jag vilar hellre än att förbereda inför mötet med skolkuratorn på måndag eller göra research inför gymnasiearbetet.

Ute bland björkar och gran känner jag mig för ovanlighetens skull trygg. Antagligen därför bakom min rygg lufsar pappa som emellanåt stannar till för att ta några hallon från en vildvuxen buske. Själv hade jag aldrig gått ut i skogen. Annorlunda skulle det kanske ha varit om jag hade haft samma uppväxt som barnen vi hör skrikandes på håll. De som följt med föräldrarna för att plocka bär en tidig söndag förmiddag.

Väl hemma äter vi gårdagens rester i tystnad. Pappa kokar sedan äppelmos av de äpplen som inte hunnit falla till marken ute på gården. Själv dricker jag kaffe som består till sjuttio procent av mjölk för att minska risken att få magkatarr. Det kommer jag få ändå, men för just den här stunden är det värt.

Gillar

Kommentarer