"Det är så sjukt att jag gör det här på en söndag." säger jag till Filip när vi går upp för trappan till den sista våningen av konstutställning. Solljuset tränger sig igenom panoramafönsterna intill och möter min svala hy. Utanför rinner älven som om det vore vår. Hösten och våren har ändå en del gemensamt.

Jag känner hur Filip tittar på mig och jag förstår att han inte riktigt kan komma underfund med vad jag menar.

"Men det här hade jag liksom aldrig gjort för ett år sedan." förklarar jag vidare. Och det är sant. Aldrig aldrig aldrig att jag för ett år sedan skulle öppna dörren till en fuktig utställningslokal på en söndag som jag gör just nu. Sådant höll jag inte på med då. Istället satt jag framför skoldatorn i min pyjamas från tidig morgon till sen kväll. Utan pauser. Allt för att maximera och vara till lags med duktiga flickan.

Till gensvar möter jag ett leende och jag ler tillbaka, även fast det dåliga samvetet inom mig skaver som en sko man inte gått in. Att jag är här och inte där. Det går emot alla mina principer. Eller snarare principerna jag försöker bryta mig loss ifrån, eftersom jag har börjat förstå att jag är värd att göra vad jag vill, värd att ta det lugnt och värd att göra sådant som gör mig lycklig. Stolt är jag över mig själv för att jag har börjat våga tro på det.

Gillar

Kommentarer

Sitter i biblioteket i väntan på min första lektion. Skolans heligaste plats innan himlen börjat ljusna ifall ni frågar mig. Omsluten av tystnad. Det är skönt. Nödvändigt. Rofyllt.

Innan jag gick och la mig igår hann jag börja läsa Friläge av Yrsa Keysendal. Hann sjuttio sidor innan jag släckte lampan. Natten präglades med att vrida mig av och ann i sängen så att lakanet lossnade. När väckarklockan sedan ljöd åtta timmar senare kände jag mig en aning förvirrad. Det tog några mikrosekunder innan jag förstod vart jag var. Det är ofta på det viset. Som att djupsömnen kommer när jag väl ska vakna.

"Hur var filmen i helgen?" frågar jag när Miriam dyker upp mellan bokhyllorna i hennes ylle stickade tjocktröja. Hon ser utvilad ut och ler ett förväntansfullt leende när jag ställer frågan. Jag förstår att den var bra. Det var filmen Filip och jag såg i helgen också- 438 dagar. Tips!

Biblioteket har nu börjat återvända till sitt normala tillstånd. Uppe på övervåningen hörs esteternas oro inför en oförberedd redovisningen, ljudet av blixtlås till datafodral som dras upp och antydan till en tjejgrupps diskussion om helgens händelseförlopp. Om fyra minuter börjar jag. Bäst att börja röra sig.

Ta hand om er. Ingen prestation i värden är viktigare än ert välmående. Kom ihåg det.

Gillar

Kommentarer

Jag vaknar mitt i natten av att Filip stänger fönstret som står på glänt. Han har vaknat av himlen som öppnat sig. Det förstår jag när jag hör hur stuprännan intill mitt fönster vräker ut sitt innehåll.

Några timmar senare står jag i förrådet. Det luktar instängt. Systematiskt går jag igenom klädstången med kläder som inte sett sitt dagsljus på länge. Från höger till vänster. Golvet är kallt så sidledsförflyttningen gör jag trippandes på tå. Vid näst sista galgen får jag jackpott. In tillbaka till värmen springer jag med en blå regnjacka i ena handen och tillhörande byxor i den andra.

Ute i regnet hinner jag bara gå några enstaka steg innan jag kliver i en nyskapad temporär sjö. Utifrån syns ingen skillnad, skorna är svarta, men inuti känns det desto mer. Filip skrattar och det gör jag med.

Väl omgiven av granar inser jag hur löven börjat skifta i färg. En antydan på vart vi är på väg. Hösten. Kylan. Värmen. Vissa av dem som fallit på stigen trampar jag på och andra inte. Inte helt förskräckt känner jag mig av tiden som kommer. Bara lite. Det ordnar sig. Det gör det alltid.

Gillar

Kommentarer