DEN ANOREKTISKA LOGIKEN

Hej på dig nya veckan. Jag har kroppscheckat som in i tusan de senaste dagarna, inklusive den här dagen. Men för första gången kunde jag halvt avbryta mig med tanken att ”jag kanske har gått upp i vikt” och slutat efter det. Det har aldrig hänt tidigare. Jag kan inte sluta på en ”dålig” syn på kroppen, för då får jag panik. Och att tillägga är att när jag gör de här tvångshandlingarna så hittar jag alltid de värsta vinklarna. Och om de inte är som igår känner jag att jag har tappat kontrollen och kommer bli större och större på de kroppsdelarna. Ja, ni förstår nog en del av hur en ätstörd hjärna fungerar. Skillnaden mellan förut och nu är att jag äter ändå. Om jag inte är triggad väldigt mycket, och detta sker ofta när jag exempelvis blir inlagd och andra propsar på att jag ska äta. När jag är hemma själv gå det an, och sedan började träna så har jag fått tillbaka godissuget, och det gillar inte den gamla anorektiska häxan i bakhuvudet.

Men jag försöker acceptera att jag är lite större över höfterna, och att jag nu är benigare över andra delar. Det är så jag ser ut. Kroppen är fantastisk på att anpassa sig. Jag önskar att jag vore lika positivt inställd till kroppen som jag var när jag vägde mer. Även fast jag har svårt att säga det högt, för jag är rädd att jag väger mer än jag tror, så vet jag det. Jag hade mer kärlek på kroppen innan, mer att ”ta av”. Jag var inom det hälsosamma intervallet, som de så fint säger. Men jag vägde inte minimum. Det gör jag inte nu heller, men de säger att jag inte får gå ned mer. Men varje gång någon frågar efter min vikt är jag rädd för att jag ska säga för lite, att jag har gått upp sedan sist. Men jag vill inte heller ställa mig på vågen. För tänk alla känslor som kommer komma om jag faktiskt har gjort det, och inte trott det? Det betyder alltså att jag har sett helt fel. Och då när jag enligt mig vägt mer, borde jag sett ut som en flodhäst.

Så härligt logiskt är det i mitt huvud. Jag tänkte radera det sista, för jag var ju så positiv i början. Men det svänger så mycket. Jag måste acceptera att jag har en kropp. Och kroppar förändras, det har jag lärt mig. Jag försöker lita på processen, jag går upp och ned och har alltid gjort det. Och hittills har jag i alla fall inte blivit gigantisk. Ingen har sagt något förutom att jag ”inte har så mycket att ta av” när jag sagt att jag vill ge en del vikt till min bror.

Nä, nu ska både jag och anorexin hålla käft. Eller i alla fall anorexin, för bakdörren är jävligt nära dennes fejs just nu.

Hoppas alla får en fin dag!
Kram

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229